I en vrå med vingar grå

Nattens första mörker föll över den täta bebyggelsen i utkanten av vallbytundran. Skuggorna fann inte längre utrymme för sin lek. Vi var på hemväg efter en längre tur till de norra utmarkerna av vallbytundran. Regnet hade både hunnit börja, pågått och slutat. Sambon var ganska så blöt om pälsen och han längtade hem till den torra värmen i trevna stugan.
Det var ett rent under att vi överhuvudtaget såg henne.
Hon hade krupit ihop iett hörn. Hon doldes nästan av den gröna sandlådan, spm bostadsbolaget st'llt ut. Vi närmade oss försiktigt. Vi ville ju inteskrämma den som som så krupit ihop bakom en grön sandlåda. Vi tittade på henne. Hon hade dragit upp knäna mot bröstet och dolde ansiktet med små nätta vita händer. Hon spretade med fingrarna och tittade förvånat på oss. Ögonen var bruna och utstrålade en nyfiken värme.
- Hur är det fatt? Varför sitter du här i det begynnande mörkret?
När hon pratade var det inte prat, hennes röst nästan sjöng fram de ord som lämnade hennes mun. En melodisk röst med nästan blåa toner. Hon strök det bruna håret från ansiktet.
- Jag är en trasig ängel, jag döljer mitt öde i en vrå. Jag kan inte längre hjälpa andra, när vingarna är grå.
Vi tittade förvånat på denna lilla kvinna, som bar en klädnad i beigt och brunt. Sambon viftade vänligt på svansen.
- Så säg nu vad som felas dig, inte är du en ängel, tala nu om vad som felas dig!
- Människor känner oftast inte igen änglar, när de ser dom. De flesta av oss har varken vingar eller gloria. Vi bara finns här för att hjälpa, fast det är sällan vi syns.
- Du får sluta prata så. Folk kan ju tro du är inte tillräknelig! Berätta nu vad som felas dig. Varför gömmer du dig här?
- Jag sökte den hand som sträcktes mot mig ovanifrån, men knäna bar mig inte! Jag väntar i denna vrå på det öde som väntar en ängel med gråa vingar.
- Ta min hand, så får jag hjälpa dig.

Hon fattade min hand och med möda reste hon sig upp. Sakta, stödd på min arm, så gick vi den korta biten hem. Hon satte sig på en stol i köket. Jag gav henne ett badlakan av bomullsfrotte. Hon torkade tankfullt håret och torkade regnvätan från de bleka kinderna.
Vattenkokaren puttrade. Vi erbjöd henne en kopp med varmt te. Te från rubois-buskens blad. Hon drack och utstötte små belåtna ljud.
-Jag är en trasig ängel, som sitter i en vrå. Mina vingar är sargade och ack så grå.
Jag skakade på huvudet, Hennes språk var så annorlunda. Satsmelodin så blått sjungande. Tittade på henne och såg färgen återvända till kinderna. Sambon sjöng med på sitt sätt. Han sjöng som han brukar, då han träffar någon har verkligen gillar. Kvinnan klappade sambon på huvudet. Fingrarna dansade masserande på hans skallben.
- En trasig ängel är inte till mycken hjälp, sa hon. Men hjälpen kommer från ovan och du ska se det ljusnar snart! Vet att inte många vet om när en ängel gästar deras hem!
Hon reste sig och gick ut i hallen. Då såg jag att hon hade vingar!!! De var trasiga och grå. Hon svepte vingarna om sig, när hon vek av till höger in mot vardagsrummet.
Jag skyndade efter.
- Varför är dina vingar trasiga?

Frågan mötte tomhe t! Frågan mötte inget!
Vardagsrummet var tomt. Sambon satt och stirrade snett uppåt. I vardagsrummet anades en en blå melodi som omfamnade ord som blev allt svagare.
- Jag är en trasig ängel, mina vingar de är grå!