Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar