Som av en händelse låste sig dartorns pekare på spelbolagets genvägsknapp. Han tittade på korten, som flög förbi allt fortare. Han hade ju lovat sig själv, att aldrig mer gå in på denna sida. Förstrött lät han blicken vila på saldorutans röda siffror. En uppmanande "pop-up"-bild uppmanar honom att omgående balansera kontot.
Han stänger av datorn och lutar uppgivet sitt ansikte i händerna. Armbågarna vilar på skrivbordkanten. Den stora, nästan atletiska kroppen, darrar och skälver av uppgiven gråt.
Han känner en lättnad över att ingen mer finns i kyrkan denna tidiga morgontimme. Han undrar hur länge ha ska kunna dölja sitt missbruk för församlingen. Kassören hade redan varit på honom om att lämna in kollektpengar från en av församlingens utpostkyrkor. Pengar, som han spenderat på ett stalltips. Den stora vinsten, som med ens skulle balansera alla hans konton. Men inte då. Hästen hade travat, som om den hade haft lim under hovarna. Han hade själv sätt på teven hur hästen, som var det säkra stalltipset, nära nog blivit varvas av loppets övriga hästar.
Han tänkte på sin hustru, som troligen sov hemma i lägenheten. Hon anade säkert att något var fel. Hon hade inte sagt något, men han hade känt de undrande, nästan anklagande blickarna över frukostbordet.
Söndagens tema om "Frihet i Jesus" lyste på honom från de tomma manusarken i den gamla skrivmaskinen. Han hade aldrig kunnat skriva sina predikningar med hjälp av ordbehandlingsprogram. Nej den gamla Haldan var det, som gällde för honom. Han tyckte om ljudet som uppstod varje gång en bokstav fästs på pappret. Rytmen av knattret, när orden och meningarna tycktes komma av sig själv.
Denna morgon var annorlunda. Han tittade bedövad av stress på pappret. han hade tillbringat flera timmar i bön denna natt, men inget tycktes ge honom själsro. Han kände i feckan och fann en cigarrillfimp. Han tog en tändsticksask från pastorsexpeditionens speselkrans och gick ut. Han stod lutad mot kyrkporten. Hans händer darrade, när han tände cigarillen. Han lät den fräna röken nå djupet av hans inre. Han njöt av den lugnande effekt, som blossandets monotoni gav honom.
Plötsligt hörde han en dörr slå igen. Han ryckte till och tappade cigarillen på marken. Han stampade upprivet på fimpen. Han såg hur en lång smal skepnad rusade från kyrksaldörren ner mot parkeringen. han följde småspringande efter. Han var inte rädd för fysiska nappatag. Innan han påbörjat teologstudierna hade han varit en lovande brottare i lätt tungvikt. Han ökade på stegen och märkte hur avståendet till den flyende minskade. De rundade prydnadsbuskarna där parkeringsplatserna mötte uppfarten till kyrkan. Han såg hur det blinkade från en personbil. Mannen, den långa smala svarta skepnaden, försvann in i en stadsjeep och med en rivstart försvann bilen ut på det allmänna vägnätet.Han kände inte igen bilen, lngt mindre kände han igen den långa smala mannen.
Hans fingrar fumlade med tryckytan på den nya smarta telefonen.
SOS-centralen kopplade honom vidare till polisen. han berättade vad som hänt.
Det dröjde inte många minuter inna en polisbil körde upp framför lyrkan.
- Det är kanske lika bra att du låser upp, så får vi gå igenom lokalerna, sa en lite satt polisman med ljust hår.
- Ja vi släpper hundarna, så får de leta om det finns fler gäster i kyrkan, sa den andre polisen med ett leende som lyste retsamt mot Fromblad.
De tunga kyrkdörrarna öppnades och tvä schäfrar gnydde ivrigt i sin lust att söka. Med korta skall försvann de två hundarna in i kyrkan. Plötsligt hördes korta skall.
- De har hittat något, sa polismannen med det retfulla leendet.
- Du kanske kan tända, så får vi se vad det är för filur.
Fromblad vred på spaken, som skulle få kyrksalen att bada i ljus. Men inget hände.
- Det fungerar inte, sa pastor Fromblad. Någon måste vridit av huvudströmmen.
De två polismännen tände sina medhavda mibila lampor. Halogenljuset från polisens ficklampor dansade över väggarna. De sökte sig långsamt mot ljudet av de skällande hundarna.
Skenet från polismännens lampor fångade in hundarna. De stod på kanten till dopgraven, som var dold av en lucka av trä. Pastor Fromblad såg hur, poliserna tog bort luckorna och följde nyfiket lampornas sken.
I dopgraven låg en kvinna.
Polismännen drog upp kvinnan på kyrkgolvet och vände henne.
- Det är ju Louise, min hustru ropade pastorn med gäll uppriven röst.
Nu undrar vän av ordning och vänner av lyckliga slut, ska det bli någon fortsättning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar