En nyvaken skata skakade på fjäderdräkten och vände sig till sin maka.
- Här kan man ju inte bo, vilket förfärligt oväsen!
- Har inte fått en blund i ögonen, svarade den tilltalade makan.
Nu undrar säkert bloggläsaren vadan denna uppståndelse i skatornas bo under takåsarna på Vallby.
Vallbybloggaren ska försöka att noga nedteckna vad som föregått i trappuppgången till ett av husen på Vallby. Huruvida denna nedteckning är i överensstämmelse med vad som verkligen skett eller om det skett överhuvudtaget, det får läsaren av dessa rader själv bilda sig en uppfattning om.
Representanten för bostadsbolaget hade kallats till platsen av störda grannar. Likaså hade en vakt från ett bevakningsföretag.
Barn skrek.
Hundar skällde.
Upprörda grannar hade ingen lust dricka morgonkaffet.
Det gällde lägenheten högst upp.
Bostadsrepresentanten sökte skydd bakom den bredaxlade väktaren, när de försiktigt gick uppför trapporna. Nyfikna grannar tittade försiktigt ut och försökte bilda sig en uppfattning om vad som hände.
- Att jag misslyckats i en film, skrek en gäll kvinnoröst, betyder inte att jag är en dålig skådespelerska!
- Vad är det som hänt, frågade den bredaxlade väktaren med lugn djup stämma.
- Ni ska inte komma hit och tro att ni kan ta mina barn, skrek kvinnan, som enligt egen utsago var en duktig skådespelerska.
- Vem försöker ta dina barn, frågade väktaren.
- Det borde väl ni veta, det är väl av den anledning ni kommit.
- Nej, sa väktaren, vi har kommit för att du fört sådant väsen att grannarna inte kunnat sova.
- Är det förbjudet att arbeta hemma, va? Jag har bara repeterat för en roll i en kommande film.
- Det kan du väl göra lite tystare!
- Vadå, är du utbildad vid Dramatens scenskola... nä skulle inte tro det! Vad har du då för rätt att säga hur jag ska repetera?
- Det är inte det det handlar om, sa bostadsbolagets representant och stack försiktigt fram sitt huvud från sin plats bakom väktarens skyddande ryggtavla.
- Det är inte första gången, som vi kallats hit. Det är ofta vi får komma hit. Förra gången var du en erkänd solopianist.
- Är det förbjudet att ha många talanger, skrek kvinnan upprört.
- Det kanske inte är lämpligt att bo en vuxen, fyra barn och åtta hundar i en tvåa, sa bostadsbolagsrepresentanten
- Det är min familj och hur vi bor är upp till oss! Dessutom måste jag repetera min roll och har inte tid stå tjafsa med er.
En liten flicka, klädd i gröna jeans och en pastellrosa topp smet ut genom dörren och skyndade nerför trappan.
- Isabella, du kommer genast tillbaka!
- Jag vill inte, skrek Isabella, hundarna äter upp min frukost!
- Du kommer tillbaka. Ställ inte till med nån scen nu!
Kvinnan stampade med foten hårt i golvet. Hon hytte med näven åt de två, som försökte skapa ordning i trappuppgången.
- Se vad ni ställer till med, skrek hon, ni ska inte komma hit och störa en uppburen skådespelerska i hennes arbete.
Det var först nu, som väktaren lade märke till att kvinnan blödde från ett sår nedanför vänstra örat.
- Du har skadat dig, sa han, vad har hänt.
Det är inget riktigt blod, sa kvinnan.
Hon vinglade till och tog ett par steg i sina försök att återfå balansen. Vilket hon lyckades med. Stödd mot dörrkarmen tittade hon föraktfullt mod de två, som ville skapa lugn i trappuppgången.
- Ni tar inte mina barn, skrek hon, det blir över min döda kropp.
Ut genom dörren smet två stora dobermanpinschrar. De flydde skällande nerför trapporna. Förskräckta grannar stängde med smällar lägenhetsdörrarna.
Ute på gårdsplan stod lilla Isabella med gröna jeans och en pastellrosa topp och höll de två stora hundarna om halsen.
- Vi tror att du skulle må bra av att besöka akuten, sa väktaren, så lugnt han förmådde.
- Ni ska inte tro att jag är en nervklen dramaqueen, sa kvinnan upprört. Jag har gjort många stora roller i mitt liv och här ska inte besökas någon akut, så det så!
Kvinnan gick in i lägenheten. Väktaren följde försiktigt efter. Två ambulansmän hade plötsligen dykt upp i trappan.
- Vi har en bedövningspistol med oss, sa den ene, vi brukar använda den mot vilda hundar.
- Nä så långt ska vi väl inte behöva gå, sa väktaren och fingrade på sin pepparspray.
När de kom in i vardagsrummet, stod kvinnan bar på överkroppen intagande en hamletpose.
- Att vara eller inte vare en eftertankens bleka Ofelia, det är den fråga vi alla söker svaret på, sa hon med teatrilsk röst .
I soffan satt tre pojkar och applåderade ivrigt.
- Bravo! Dacapo!
- Får vi godis nu?
Kvinnan sjönk ner på knä och tittade med bedjande blick på inkräktarna i hennes lägenhet.
- Kan ni gå nu, jag måste repetera färdigt!
- Vi vill att du följer med oss och får såret omsett.
- Alla säger att Ofelia skriker, men ingen frågar varför, sa kvinnan och föll handlöst den korta biten kvar mot golvet.
Ambulansmännen var snabbt framme och förband kvinnans sår hjälpligt! De la henne på en bår och skyndade med sin börda utför trapporna.
Bostadsbolgsrepresentanten tittade på pojkarna.
- Vad hände här egentligen?
- Mamma skulle visa oss hur man gör en kickspark, men tappa balansen och slog huvudet i en stol.
- Var är de andra hundarna?
- De är inlåsta i badrummet! De måste vara det när vi äter, annars äter de upp all vår mat.
- Vi får ringa socialjouren, sa väktaren, så här kan vi inte lämna barnen.
Isabella återvände till lägenheten med de två stora hundarna. Hon satte sig ner på golvet och hundarna la sig bevakande ner vid hennes sida.
Medan de väntade på att någon från socialjouren skulle komma, så lägrade sig lugnet över Vallbytundran.
Skatorna återvände till sina bon un der takåsarna på Vallby.
- Inget är som hemmets lugna vrå, sa skatmaken och log mot sin skatmaka!
