Resan hem börjar borta! (del 2)

Han släckte lampan och somnade, med ett fudnersamt leende på läpparna!
Morgonen kom med gnistrande kyla.
Saed kände sig utvilad och på något underligt sätt kände han sig nyduschat på insidan.
Han andades lätt.
Vid frukostbordet hade såväl hans kompis, som värdfamilj noterat att han såg glad ut.
De återvände till asylboendet i Arboga vid lunchtid. På bussresan dit hade hans kompis inlett ett samtal med honom.
- Saed, vart tog du vägen igår? Jag var lite orolig för dig, du hade så mycket sorg i ögonen.
- Nja, jag var bara ute och gick. Jag hade en oro i kroppen.
- Men vad hände igår? Den oro, som fanns i dina ögon igår är borta nu!
- Min vän, sa Saed, jag tror jag blivit kristen!
- Usch, bort det du sa.
- Jag kan inte bortse från det som hände. Jag läste ur de kristnas bibel igårkväll och allt medan jag läste försvann min oro och ersattes med lugn och en underlig glädje!
- Du vet att vi måste ta avstånd från dig om du blir en kristen!
- Jag känner reglerna.
Resan hade fortsatt i tystnad.
När de kom tillbaka till asylboendet tog Saed mod till sig och frågade en av de anställda på boendet om han kunde få träffa en kristen präst.
Samma eftermiddag hade en äldre kvinna kommit på besök. De hade fått låna en expedition och samtalat. Tolken, som var med hade hela tiden skruvat obekvämt på sig. Saed förstod snart att kvinnan inte förstod vad han ville. Kanske var det tolken, som förvanskade hennes svar eller hans frågor.

Den kvällen sjönk Saed tillbaka i sorgsenhet. Återigen beslöjade hans blick av sorg och hopplöshet.
Den tredje dagen kom en medelåldersman på besök. Han var armenier, men talade persiska. Han sa att han varit kristen i många år och lett bibelstudiegrupper på persiska i den församling han tillhörde.
- Det är nödvändigt, sa han, att du gör din realtion till Gud tydlig. Du måste släppa gamla tankegångar och låta Jesus Kristus bli Herre i ditt liv.
Deras samtal pågick under flera veckor. Två eller tre gånger i veckan kom armeniern på besök.
De samtalade. läste bibeln. De bad tillsammans.
En dag, ute började det bli vår och nätterna blev ljusare, när armeniern kom på besök, sa han.
- Jag vill ställa några frågor till dig, Saed.
Den första frågan jag vill ställa är:
- Är du villig att från och med nu bryta med all medveten synd?
Saed tittade på sin armeniske vän.
- Ja, sa han, jag är villig att bryta med all medveten synd.
- Är du Saed, från och med nu villig att viga ditt liv åt Gud för tid och evighet?
- Ja, svarade Saed, jag vill tjäna Gud för alltid!
- Är du Saed, villig att bekänna  Jesus Kristus som din Herre?
- Ja, nu är jag villig göra det. Jesus är min Herre!
- Vill du saed från och med nu bekänna Jesus, som din Herre inför dina medmännsikor?
- Ja, jag vill bekänna Jesus som min Herre inför alla mina medmännsikor.
Armeniern log med hela ansiktet.
Saed kände en värme inombords. En sprudlande glädjefylld värme som fyllde varje centimerer i hans inre.
- Då är du en kristen, sa armeniern, Må vår Gud ständigt bana väg för dig och ge spår i ditt kölvatten.
Redan samma kväll talade han om för sina asylvänner att han blivit en kristen. De flesta tog avstånd från honom. De behandlade honom som luft. En och annan spydig kommentar fick han.
Han ringde till sina föräldrar i Teheran. Han talade om för dem var han var och vad som hänt. Fadern hade sagt att de inte längre räknade honom som son i familjen. Ingen i släkten Dihbajdi hade varit kristen och ingen i hans familj skulle någonsin bli kristen, så därför var han inte längre son i familjen.
Trots denna sorg han kände bubblade glädjen inom honom.
Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre!

(fortsättning följer)