Resan hem börjar borta

Saed satt på flygplan. Han tuggade nervöst på ett torrt kex, som gav en aning smak av annanas. Det var ungefär en timme kvar till han skulle landa i Teheran.
Det var mer än två år sedan, som han lämnade sitt hemland. Han hade varit oförsiktig. Dragit på sig den lokala polisens missnöje. Ett par dygn på den lokala polisstationen. Minnet av dessa dygn gav honom ännu rysningar av obehag. Slagen smärtan kunde hqan utstå, men att bli förnedrad som människa födde ett hat mot de poliser som torterat honom. Minnet födde ett hat mot den islamska staten, mot mullorna, ja rent av mot islam.
Föräldrarna, som var välbeställa. Pappan med sin inkomstbringande grönsakshandel. De hade förbindelser i den iranska byråkratin. De hade lyckats köpa ett utresetillstånd från Iran. De hade köpt biljett till Montreal i Kanada, där han hade släktingar. En kusin till pappan var imam i den lokala muslimska församlingen.
På flygplatsen i Madrid hade han träffat iranska personer, som övertygat honom om att Scerige var ett bättre och säkrare resmål. De hade hjälpt honom att boka om flighten till Montreal till två dagar senare. De hade hjälpt honom genom passkontrollen. Han hade fått en adress till en iransk person i ett litet samhälle i Bergslagen i Sverige. Han hade mot ersättning till de iranska personerna fått plats i en långtradare, som skulle köra till Sverige.
November 2010 kom han till ett kylslaget Stockholm. Han var ovan vid den bitande kalla vinden. På centralen träffade han andra iranska män, som förklarade för honom vad han måste göra.
Så kom det sig att han i ett kylslaget Stockholm steg in på Migrationsverkets mottagningcenter och ansökte om asyl, uppbärande orsak till asyl vara politisk förföljelse i hemlandet.
Han mötte en tidig vår på en förlggning för asylsökande i Arboga. Saed och en nyfunnen kamrat hade fått tillstånd att under en vecka besöka kamratens faster med familj i en liten ort i Bergslagen. De hade åkt buss dit.
Saed kände sig välkommen i familjen och trivdes bra. En onsdagkväll hade han ensam gått ut och vandrat i den lilla orten. Han hade hört glad musik från en byggnad. Försiktigt hade han smygit in och satt på en av de mest bakre bänkraderna. Han fann att musiken och sången skänkte honom en glädje, som han aldrig känt förut. Han förstod inte mycket, om ens något. Men han uppfattade ordet Jesus flera gånger. Rent instinktivt värjde han sig för namnet och den spirande glädjen i hans inre.

Han skulle just lämna byggnaden, när en medelålders kvinna frågade var han kom ifrån. När hon hörde att han var iranier gav hon honom ett Nya Testemente på persiska.
Den kvällen läste han Johannesevangeliet!
Han började ana något, som han sökt, men ej funnit!
Han släckte lampan och somnade, emd ett fudnersamt leende på läpparna!

(fortsättning följer)