I skuggan av gryningen

Solen kämpade ihärdigt mot kvarvarande natt. Gryningen hade knappt börjat, när vallbybloggaren och sambon företog den första söndagspromenaden. Det den moderna människan oftast gör inomhus gör den moderna hunden, som hundar alltid gjort, oftast utomhus. Därfär är det en nödvändighet för sambohussar att företa utomhuspromenader båden arla som särla.
Vi hade passerat den stora lekplatsen på södra Vallby och var i sakta sniffande, nosande mak på väg upp mot det som benämnes som upplevelsepark. Tyst, nästan smygande, hördes en svag kvinnoröst gnola Carl Bobergs slagdänga "O Store Gud".

I en av de förstorade sittmöblerna såg Vallbybloggaren henne. En äldre dam satt med uppåtvända handflator vilande på knäna. Ögonen sökte, smekande konturerna av Vallbyskrapan, himmelska mirakler.  Hon var inte synbart medveten om vår närvaro.
Vi satte oss ner på en bänk en bit från henne. Vi följde, ja sambon visade tydligt intresse med, uppmärksamt . när hon "din värld beskådar, som du har skapat med ditt allmaktsord".
Utan förvarning sökte hennes blick mina ögon. Hon log. Rätade till den fotlånga klänningen och slätade ut slöjan. Det fårade ansiktet bar spår av ett långt strävsamt liv, medan ögonen lyste av ungdom och livskraft.
- Ja, jag är muslim, sa hon, men Jihad och intifador och annat sådant är jag inte mycket för:
Vallbybloggaren nickade instämmande, han hade nog förstått att hon var muslim.

- Visst tvivlar jag på min tro, som många andra, men, så sa min farfar, så är en tro utan tvivel farligt. Det skapar en ovanifrånsyn på omvärlden. Hindrar kärleken flöda från ett transparant hjärta. Det är i tvivlet jag kommer himmelen nära, fortsatte hon, därför är dessa tidiga söndagmorgnar viktiga för mig. Att alldeles själv söka den Gud, jag tvivlar på, när jag ser allt elakt som görs i Guds namn!

Vallbybloggaren och sambon log mot den gamla kvinnan. Vallbybloggaren på människors vis och sambon på hundars vis.
Vi hörde henne lågmält sjunga, när vi gick upp mot Vallby Centrum:
"... och all väsen mättas vid ditt bord, då brister själen ut i lovsångsljud"; Allah Ahkbar... O store Gud!