Solen glimmar blank och trind...

... så skulle nog Carl Michael Bellman talat, om han denna morgon satt sina tassar i Vallbybloggarens täppa och kisat mot sydost! Men därvid torde alla likheter med denna morgon och ovan nämde Bellman upphöra. Varken vattenspeglar eller höbåtar, vare sig en Mowits eller en Ulla Winblad stod att upptäcka på Vallby denna frostnupna morgon. Inte ens en fjäril vingad syntes på Vallby!
De vidsträckta gräsmattorna liknade mest frostig päronglass!

Ester syntes inte ansa astrar, ty nog hade Frosten Berövat Esters Astrar Dess Gestalt. En ramsa som vallbybloggaren mindes, då han möttes av morgonfrosten.
Nyheterna från den stora världen, långt utanför Vallby, kablade ut att ännu en arabisk despot drogs fram från underjorden. Någon tog saken i egna händer och ändade Khadiffis liv. Vallbybloggaren, hur illa han än tyckte om de handlingar som Khadiffi gjort, menar att en rättvis rättegång hade varit att föredra. Inte minst för att ge tid for det libyska folket till läkning.
Mer nära har  två uppmärksammade våldsdåd utförts. I det ena fallet har man tydligen tagit två illgärningsmän till fånga. I det andra fallet misstänker man att ett barn utfört illgärningen.

Världen är allt bra konstig! För att få som man vill är man så snabb till att förkorta andra människors liv!

I Vallbybloggarens hjärnas irrgångar växer en sorgesam melodi fram! Han hör den tydligt. Han hör den smärta, som blå toner skildrar. Han hör den förtvivlan som disharmoni förmedlar. Han sätter sig vid keyborden och förbannar de fingrar, som inte kan finna de toner, som så tydligt ljuder i hans inre!