Våren! Var är du?

... så sa Vallbybloggarens dotter en gång för längesedan, då frostnupna knoppar ännu dröjde att visa sig blommande.

Hennes fråga ringde i hans öron, när ha betraktade det vita täcket, som nattens dalande snöflingor målat utanför fönstret.

Hungriga fåglar sitter huttrande i de avlövade buskarnas grenverk. De låter sig fyllas av frusna bär, som ännu krampaktigt stelnade i en frostgrimahållit sig fast, på buskgrenarna.

Längtan efter vår, sommar, brunbrända ben och soligt fågelkvitter, bara växer.
Vintermörkret passiviserar den gamle på Vallby. Även stugvärmens tinande effekt är inte nog.
En blick på det djupfrusta landskapet får honom svepa ännu en fleecpläd runt sollängtande kropp. Kvartslamporna brukas flitigt. Vete sjutton om han inte ritar solar på väggarna också.

Han längtar till Italien, där små citroner gula, de lysa uppå strand, för onogrannt citera Birger Sjöberg. Detta köldhål, somliga mena tronar på fornstora dar, är en halvårsplåga!
Nu kom talgoxparet tillbaka och pickade lätt på rutan.
Kvittret ger löfte om att efter vinter kommer vår trots allt.

Frusna ögonblick!
Stelnade vingslag!

En tröst att idag är vi en dag närmare våren än vi var igår...imorgon kom fort!