Han har kommit tillbaka

Den unga reporterna på Tundraavisan var fortfarande lite förvirrad. Det hade varit två dagar av motstridiga rykten. Den unga reportern hade verkligen försökt att få alla ryktena bekräftade. Det tycktes vara som förgjort.
Den unga kvinnan hade svurit på att hon sett fem män med svarta huvor tvinga in herr Josefsson i en japansk kombi. Tre unga män var lika övertygade om att Josefsson själv hade klivit in i baksätet på en gammal Morris Minor. En äldrig herre hade ivrigt hutt med promenadkäppen och sagt vara säker på att det var tundrans folkgarde, som fört bort Josefsson till en källarvåning.
Ingen tycktes ge samstämmiga uppgifter.
Reportern hade dock klarlagt så mycket, att Josefsson och hans gäng med mestadels unga män varit samlade i Upplevelseparken sent på torsdagskvällen.'
Tundragardet hade hittat hans flaskmoped upp och ner på pensionärernas boulebana. Den var fullklottrad med konstiga tecken. Någon hade försökt tända elde på mopeden, men misslyckats.
När reportern hade försökt få information från överkuckun och andra maktpersoner hade reportern mötts med isande tystnad.
Ett skriftligt meddelande hade under fredagen nått redaktionen. I detta hade Ledaren för Tundragardet och överkuckun själv meddelat, att även om de inte gillat Josefsson omstörtande budskap, om att behandla andra, som man själv ville bli behandlat, så hade man inte funnit själ nog för att aktivt ingripa mot bråkstaken. De frånsvar sig allt ansvar för mannens försvinnande.

Hela lördagen hade reportern försökt komma i kontakt med de som varit Josefssons närmaste. Det hade dock inte lyckats.
Någon hade sett dem fly bortåt Hagaberg till. Någon hade sagt, att de pratat med dem, men att de förnekat all kännedom om Josefsson.
- Om han nu var så vänlig, som ni säger att han var, finns det väl ingen, som skulle vilja honom något ont, hade en av dessa sagt!
Den unga reportern njöt sin frukost, medan tankarna for i olika riktningar. Hur ska man kunna skriva något om detta, tänkte hon.
Det hade nu gått 2½ dygn och det var tredjedagen efter Josefssons försvinnade.
I den lilla redaktionen satt reportern och tittade på en vägg full med gula post-it-lappar.
Mord? Kidnapping? Frivilligt försvinnande? Vems är skulden? Vem är förövaren? Vem är offret? Vad hade Josefsson egentligen sagt?
Det knackade på redaktionsdörren. Den knckande ombads stiga in  på redaktionen. Tre flickor i de yngre tonåren steg in och började prata i munnen på varandra. De var ivriga. Kinderna flammade. Händer underströk det de hade varit med om.
Den unga reportern bad flickorna lugna sig. Hon bjöd på koladryck av ligthsorten och något torra kanelbullar.
Flickorna berättade att de sett Josefsson. Han hade haft helt nya kläder på sig. En vit kostym och under kavajen hade de sett att han bar en blå v-ringad t-shirt. Han hade försökt vända på flakmopeden utan att lyckas. Han hade sett flickorna och bett dem om hjälp. Tillsammans hade de lycktas få mopeden på rätt köl. Josefsson hade mixtrat lite med motorn, berättade de. Han hade tittat upp i himlen, som om han bad om högre makters bistånd.
Mopeden hade startat.
- Berätta för mina vänner att jag kommit tillbaka. Det var nödvändigt att försvinna för några dagar.
Reportern begrundade vad som hade berättats.
Datan startades och ordbehandlingsprogrammet visade sig på skärmen. Reportern tog en klunk av det nu nästan kalla kaffet. Funderingar på vad som skulle skrivas. Långsamt började fingrarna behandla tangentbordet. Snart lyste rubrikeN
"Han har kommit tillbaka!"