Han bad tyst för sig själv
Tredje dagen hos de iranska vännerna kom han plötsligen ihåg den korta bönen han bett medan han krampaktigt kramat lappen med telefonnumret till advokaten. Det hade hänt en hel del under de tre dagarna hos hans nya iranska vänner. Han hade förfasat sig över hur de varvade iranska seder, med det sämsta han upplevt i Sverige. Han gillade inte detta ständiga drickande av whiskey. Han hade svårt för att acceptera öldrickandet. De hade bjudit honom på såväl whiskey, som öl. Han hade kämpat mot viljan att visa tacksamhet mot sina värdar och löftet han gett att aldrig dricka alkohol. Det syntes i värdfamiljens ansikten hur de tog illa upp. Han hade varit ståndaktig. Det var trevligt att äts iranskt tillagad kyckling, riktig iransk kebab. Youghurtdrycken fick honom att minnas måltider hemma i föräldrarhemmet.
Han hade börjat tvivla på om det var rätt att stanna i Sverige. Kanske skulle han göra avbön och återvända till föräldrarna. Lägenheten kändes trång. Väggarna tycktes komma mer nära för varje timme. Han var rädd för att gå ut. Tänk om polisen väntade utanför. Han hade kikat ut genom fönstren, dold bakom gardin och vippade persienner. Den mörkblå Volvon såg misstänksam ut. Den kom varje förmiddag. Parkerade 50 meter från trapphusets port. Han såg aldrig någon stiga ur. Efter tre timmar körde den iväg.
Ut!
Efter lunchen, sa han till sin värdfamilj att han skulle ut en stund. Lägenhetsdörren slog igen tungt bakom honom. Prövande steg nerför trappan till våningsplanet under. Han tittade runt. Spanade efter saker, som skulle kunna avslöja att någon vaktat där. Han fann inget. Lite mer lättsamma steg tog honom ner till bottenvåningen. Han tittade försiktigt ut genom porten. Några barn lekte vid en lekplats. De sprang runt, skrek förtjust. Ingen vuxen syntes till. Hjärtat bultade hårt, när han med försiktiga steg påbörjade promenaden ner till bostadsområdets centrum.
Han tittade på en man som stod vid postlådan. Var det inte samma man han sett på järnvägsstationen?
Han försökte röra sig, så att han hela tiuden befann sig bakom mannen. Mannen vid postlådan avkägsnade sig bort mot busshållplatsen. Saed gick in i den hall, som kantades av allehanda småbutiker. Saed gick fram till telefonhytten. Han stoppade in telefonkortet i telefonen och hoppades att han hade tillräckligt med pengar på kortet. Med darrande fingar slog han numret till advokaten.
- Advokat Bengtsson.
Saed kände igen rösten. Det var som om detta igenkännande lugnade honom.
- Hej, det är Saed, sa han på sin stapplande svenska.
- Varför kom du inte till det avtalade mötet, sa advokaten.
- Jag var rädd de skulle skicka hem mig.
- Kanske gjorde du rätt, sa advokaten. Det var första gången han hörde värme, ja rent av empati i advokatens röst.
- Som du säkert förstått var beskedet ett nej på din ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket har beslutat att du skall lämna landet snarast och transporteras till Iran.
- Men jag har inget pass och ingen iransk id-handling!
- Nja, sa advokaten, tror nog de är villiga att riskera din resa hursomhelst. Jag blev arg på Migrationsverket. De tog ingen som helst hänsyn till de intyg, som dina kristna vänner skrivit. Jag tyckte det var oförskämt att denna unga tjej, som lämnat socialhögskolan för bara fem år seda så kallt avvisade såväl pastorers, som den äldre psykologens erfarenheter, när de i sina skrivelser bedömt din uppriktighet.
- Kan man få ett nytt beslut? Finns de andra, som kan besluta?
- Vi ska överklaga till migrationsöverdomstolen. Räcker inte det så överklagar vi till Europadomstolen. Var är du nu?
- Jag är i.... , böjade Saed säga, när han avröts av advokaten.
- Nej säg inte var du är, det är bättre jag inget vet. Försök att ringa mig varje vecka.
- OK, sa Saed, jag ringer nästa torsdag!
Saed kände sig nöjd med samtalet, även om det inte var det svar han önskade få. Men för första gången kände han att advokaten nu var på hans sida.
Han gick ut ur butikshallen och slog sig ner på en bänk utanför butikscentrat.
Han gnolade tyst på andlig sång....
En plötslig dåsighet övermanade honom, så han märkte aldrig de två personerna som närmade sig honom.
Saed tittade förvånat på de två. Han sa ingenting utan nickade bara tyst.
- Då får du följa med oss, sa mannen, vi har bilen bara 50 meter bort.
Saed visades in i baksätet på en mörkblå Volvo.
Kvinnan satte sig brevid.
Bilen lämnade bostadsområdets centrum med ett bestämt motormorrande.
Saed bad tyst för sig själv.
Styrkan, lugnet återvände. Han såg ut genom sidorutan och förstod att de var på väg mot Stockholm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar