Nu såg han tydligare. Rumskamratens säng var helt dränkt i blod. Han fasade för att han skulle lämnas ensam i rummet. Det var inte det att han inte sett döden förr. Det hade han gjort många gånger. Både vänner och familjemedlemmar, som avlidit. Han hade också tvingats att se offentliga avrättningar. En gång hade han också sett hur människor stenat en ung flicka. Han mindes hennes skrik. Han mindes ljudet av stenar som träffat hennes kropp. Han kom ihåg hur hon tvingats erkänna äktenskapsbrott. Han kom ihåg den desperata sorgsna blicken i hennes ögon.
- Usch!
Han skakde kroppen i försök att rensa kroppen från minnen.
En väktare kom fram till honom. Han lade ena hande på Saeds skuldra.
- Du kan komma med mig och vänta i dagrummet, sa han och hjälpte Sead upp.
Saed satt i dagrummet och kände sig plötsligt väldigt hungrig. Han hade missat gårdagens kvällste.
Han längtade efter frukost.
Saed tilltalade en av de kvinnor, som gick runt och torkade av borden:
- Får man frukost?
- Ja, ja, sa hon med viss värme i rösten. Det måste ha varit hemskt att vakna upp och se att din kompis dödad sig själv. Jag ska gå gå och hämta. Dricker du te eller kaffe?
- Dödat sig själv? Hur kunde det ske?
Saed förstod inte. Han trodde att de tagit bort allt, som skulle kunna skada en intagen här.
- Kaffe eller te?
Han återkom från frågornas värld. Han tittade på kvinnan. Långsamt kom hennes fråga till Saed.
- Te, tack!
Han bläddrade förstrött i ett veckomagazin, som han trodde kom från ett annat land än Sverige. Han kände inte igen några av orden. Det fanns många fina bilder att titta på. Kvinnan återkom med ett fat med smörgåsar. En skinksmörgås, en med ost och en stor kopp te.
- Oj förlåt sa hon, jag tänkte inte på att du inte äter skinka.
- Det är okay, sedan jag blev en kristen är jag friare i vad jag äter.
- Är du kristen, sa hon förvånat.
- Ja, jag har bekännt Jesus, som min Herre! Jag vet nu att det inte är det vi äter, som orenar månniskan!
- Det är underbart, sa hon, själv tillhör jag en lokal församling i Märsta. Jag är också kristen.
Saeds ansikte sken upp. Han ville nästan resa sig upp och krama henne. Han tvingade dock sig att sitta kvar. Han var osäker på vad han förvantades göra i en sådan här situation.
- Be för mig. Be att de inte sänder mig tillbaka till Iran.
- Det ska jag göra. Vi har en böngrupp som träffas ikväll. Vi ska be för dig och din situation
Saed log tacksamt mot henne. Leendet ville inte försvinna ens, när hon lämnat rummet.
Chefen för förvaringen och en tok kom in i rummet och gick långsamt fram mot Saed. Saed åt med god aptit det sista av smörgåsarna och drack en klunk te.
- Vi har nu fått anvisningar om dig, sa Chefen.
- Redan ikväll ska du flyga tillbaka till Iran.
- Nej Nej, skrek saed. Inte tillbaka. De kommer fängsla mig, tortera mig kanske döda mig!
- Nejdå, sa chefen. En tjänsteman på Irans ambassad har styrkt att inget sådant kommer ske. Möjligen kommer du att fängslas och förhöras. Så ta det lugnt. Du får träffa din familj och vänner igen.
- Åhhh ni förstår inte....
- Ambassaden, företrädare för Iranska myndigheter, säger bara sådant tiller för att visa vilken god stat Iran är.
- Var inte rädd. Vi kommer att följa upp dig, även efter det du landat i Iran. Vi kommer att fälja dig!
Dessutom kommer personal från migrationsverket att följa dig tills du kommit in i Iran säkert.
Saeds glädje var som bortblåst. En rädsla växte inom honom. Han var rädd för Iranska myndigheter, de hade plågat honom förr. Han var rädd för sin faders reaktion. Han hade ju redan sagt att Saed inte längre var hans son.
Hela dagen gick han runt som i dvala. Inbjuden till måltider hörde han knappt. Hursomhelst han kände inte för att äta. Den kristna kvinnan såg han inte. Hon skulle kunna ge honom tröst, hopp!
- Nu är det dags Saed!
Chefen och två andra män kom fram till honom. Han kände igen den ena mannen. Han som varit med och slagit honom med påkar i Iran.
- Detta är Christer och Ali, de ska följa med och se till att du kommer säkert fram.
Ali räckte honom en kopp med te.
- Drick lite te, det gör dig gott, sa han på persiska.
Saed drack mekaniskt. Visst kände han att drycken hade en bismak, men han orkade inte bry sig.
När de gick mot bilen, som skulle ta dem till flygplatsen, började Saed känna sig lite lummig. Han såg och förstod vad som skedde, men han orkade inte bry sig.
Han flankerades av två tjänstemän från Migrationsverket.
I tystnad tog han farväl av det land, som han trodde skulle ge honom ett nytt liv.
Han letade fram sitt Nya testemente och läste om Paulus fångresa till Rom.
Ali tittade på hans val av litteratur med avsmak.
- Du får lämna all religös littertur på planet. Det kan skada din sak om du har med dig sådan litteratur
.
Saed suckade. Han fördjupade sig i berättelsen om Paulus äventyr på Medelhavet.
Förstrött tuggade han på ett torrt kex.
" Vi beräknas landa i Teheran om 5 minuter. Var snälla sitt kvar på era platser till planet stannat. Tack för att ni valt vårt flygplan för er resa. Ha en trevlig tid i Teheran."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar