Han hade inget begrepp om hur länge flygturen varat. Han mindes vagt enstaka skeenden under flygresan. De satt kvar till alla andra lämnat flygplanet.
Saed hade bett om att få gå på toaletten. Där hade han nogsamt gömt sitt nya testemente mellan ena skinkan och kalsongtyget. Han hoppades att ingen skulle göra en noggrannare visitering av honom. I testamentet fanns också en lapp med hans svenske advokats adress och telefonnummer.
Ali gick först, följd av Saed och Christer.
I transithallen var det liv och rörelse. Försäljare från olika butiker och kaffebarer stred muntligen om att få fler kunder. Saed tyckte att det luktade annorlunda. Det lät annorlunda. Det kändes annorlunda. Annorlunda men ändå så bekannt.
Den lilla gruppen stannade ungefär tio meter från passkontrollen, utgången till hemstaden Teheran.
- Ni stannar här, sa Ali, jag skall prata med gränspolisen. Så att det går smidigt det här.
Saed såg hur Ali gick fram till passpolisen. Ur bakfickan tog Ali fram en id-handling och visade den för passtjänstemannen. Tjänstemannen reste sig upp och bugade vördnadsfullt. Han lyfte en telefonlur till örat.
Efter en liten stund kom en tjock medelålders man ut från flygplasens inre. Han log välkomnande mot Ali och hans både händer skakde hjärtligt Alis hand. De förde ett lågmält samtal. Till slut nickade den tjocke mannen och tog emot ett tjockt kuvert, som Ali hämtat ur den portfölj han noga bevakat ända sen starten från Stockholm.
Den tjocke mannen letade snabbt och vant igenom kuvertet och tog fram ett pass, som han räckte till passtjänstemannen. Tjänstemannen tittade hastigt på passet och stämplade det sedan på tre olka sidor.
Ali kom tillbaka till de två väntande.
- Saed, du följer med mig.
- Christer, du väntar här, jag kommer tillbaka, när Saed tryggt är inne i Iran.
Christer kände sig överrumplad. Innan han hann reagera hade Ali ganska bryskt fört Saed förbi passkontrollen. Han såg hur de två svängde runt ett hörn. Han undrade vad var det som hände.
Det dröjde nog en tio minuter innan Ali kom tillbaka. Han räckte sin svenske kollega ett intyg, som på engelska intygade att Saed nu var i Iran.
- Jaha, sa Christer, det gick ju smidigt. Hinner vi ta en fika innan vi ska flyga tillbaka.
- Du Christer, jag har två veckors semester och tänker stanna här i Teheran. Ska hälsa på min gamla mor och min bror och hans familj. Du får flyga tillbaka själv. Vi ses på planeringsmötet i maj!
- Det sa de inget om i Stockholm. Orden var att vi skulle se till att Saed kom tryggt in i Iran och sen flyga tillbaka med vändande plan.
- Det är möjligt, sa Ali, men nu blir det inte så. Jag tänker passa på detta tillfälle att träffa min familj.
Christer anade en ny hårdare ton i Alis röst. En hårdhet han inte hört förut.
- Hej då, vi ses om några veckor.
Christer stod och tittade förvånat på Ali's breda ryggtavla, som försvann ut genom passkontrollen. På planet hem så slog det honom, att Ali aldrig fått några stämplar i sitt pass. I vart fall inte som Christer kunnat se.
Saed lämnade ankomsthallen. Han tittade sig förvånat omkring. Det kändes ovant att människor hela tiden undvek ögonkontakt. Han gick mot taxistationen. Han såg de två männen komma emot honom. Han hann inte reagera. Hårdhänt kopplade de grepp om hans armar. En stor svart bil stannande med skrikande bromsar. Bakdörren öppnades. Saed slets in i bilen och följdes raskt av en av de män, som kopplat armgrepp på honom. Den andre mannen satte sig i förarsätet.
Saed tittade ut genom bakrutan. Det sista han såg, innan flygplatsen ble ett minne, var hur Ali småleende bevittnade hans avfärd från flygplatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar