Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!