Resan hem börjar borta. ( del 12 )

Saed satt på huk, lutad mot väggen, i den cell han delade med fem andra män. De hade viskande presenterat sig för varandra. Två av dem hade arresterats för att de misshandlat en marknadshandlare. En  man i femtioårsåldern var jklädd i kostym och hade arresterats som misstänkt mördat en affärsbekant. Två andra var arresterade för att de brutit mot förbudet att intaga alkoholhaltiga drycker. De var båda två väldigt medtagna, då de fått spöstraff innan de arresterats. När Saed berättade, att han var där för att han blivit en kristen, hade de alla dragit sig undan.
Saed kände sig ensam, övergiven. Polisgardet hade tagit ifrån honom mobilen, testamentet, de få åengar han hade och varma jacka. Han tittade upp mot den lilla fönstergluggen, som sparsamt lät månens sken bilda en svag reflex på cellväggen. För en stund földe han några flugors surrande dans i månskenet.
De sex männe hade svårt att sova. De hörde skrik från näraliggande celler. De hörde höga rop, som skrek ut förtvivlan över att vara fängslad.
En av männen som hade blivit pryglade hade ett otäckt sår över ena ögat. Det hade hjälpligt läkt, men det kom fortfarande lite blod ur såret.
- Slaget jag fick över ögat, sa han tyst, besvärar mig. Det kliar. Det ger mig en obehaglig värk, som hotar spränga mitt pannben.
- Om du vill, sa Saed, kan jag be fö att det ska läkas.
- Är du trollkarl, viskade mannen till svar, eller har du lärt dig av suffiterna. Inte kan ord läka mitt sår?
De andra männen tittade på de två. Det var välkommet med lite omväxling i det monotona väntandet i cellen.
- Äh, ge honom en chans!
- Vore bra om ditt sår läktes, då slapp vi höra dina kvidande.
Saed reste sig upp och gick långsamt de få stegen fram till den skadade mannen. Han föll på knä framför mannen. Han lade försiktigt sin hand på det lätt blodsipprande såret. Han böjde sitt huvud och bad tyst. Han bad att såret skulle läkas, Han bad, som hans mentor i Sverige lärt honom, i Jesu namn. Han kände an värme i sin hand. En värme han aldrig känt förut. Han såg och kände hur hans medfånge ryckte till. Han tog bort sin hand och tittade på mannen.
- Vad var det, sa medfången förvånat, det var som en stark elström träffat mig.
- Jag vet inte, viskade Saed förvånat, jag har aldrig varit med om detta tidigare.
- Min värk är borta.
Han torkade sitt sår med en bit av skjortärmen.
- Jag känner såret, viskade han, men det kommer inget blod.
Han såg förvånat på den torra  skjortärmen, som nyss förts över hans sår.
- Jag gjorde bara som de kristna i Sverige lärt mig! Att man kan be om allt i Jesu namn och är det då hans vilja kommer det att ske, det man ber om.
- Jag har hört suffiterna, säga något liknande, sa den fängslade affärsmannen.
Tystnaden sjönk över cellen. Saed satt åter ensam. Han tackade Gud för att hans bön blivit hörd och att han på detta sätt fått vara ett vittne för Jesus. Han hoppades att det de tillsammans varit med om natten skulle väcka hunger hos medfångarna och att de ville höra mer om Jesus och kristen tro.
Saed vaknade av att lite solsken kittlande sken på hans näsa och kind. Han tittade sig nyvaket omkring. Detta var hans fjärde dag i fängelse. Han såg sina medfångare, bugande mot golvet, förräta sin morgonbön. Han hörde deras bönemummel. Själv knäppte han sina händer och bad Gud välsigna denna dag han nu skulle möta.
Det rasslade i celldörren. En polisgardist kom in med en bricka med sex koppar te och sex små bröd.
Dörren slogs gen med stor ljudlighet, när han lämnat rummet. De sex åt en gemensam frukost under tystnad. Ingen berörde vad som hänt under natten.
Morgonen förflöt under tystnad. Ansträngde sig Saed riktigt, så kunde han höra en svag fågelsång från trädet, som bara släppte in en strimma av sol i cellen.
Dörren till cellen slogs upp och en polisgardist stod i dörröppninge. Saed kunde skymta ytterligare två män bakom den förste.
- Fången Saed Dihbajati, ska följa med oss till domstolen.
Saed reste sig upp och kände hur hans skakade av rädsla. De fem andra mumlade tyst en hälsning.
Polisgardisterna knuffade Saed framåt i korridoren. De gick upp för en trappa. Knuffandes förde de Saed framåt längs utterligare en korridor. De öppnade en dörr och förde in Saed i en stor sal. Salen var kal. Längst fram stod ett bord och några stolar. Väggen bakom bordet var prydd med ett mörkrött draperi, som omslöt ett stort porträtt av ayatollan.

Tre män klädda i de typiska prästkläderna steg fram och satte sig bakom bordet. Polisgardisterna förde fram Saed mer nära de tre prästerna.
Prästen som satt i mitten läste högt ur en bok han hade framför sig. Hans högläsning ackompanjerades av de flankerade prästerna "inschAllah" och "Allah akhbar".
Saed hörde hans namn nämnas.
- Erkänner du att du övergivit dina fäders religion och blivit en kristen?
- Jag har stor respekt för mina fäders tro, sa Saed, men jag bekänner Jesus kristus som min Herre.
- Du är alltså en avfälling?
Saed visste inte hur han skulle svara. Han tittade med tårar i ögonen på de dömande prästerna.
- Det har gjorts framställan från betydande personer att du ska behandlas med barmhärtighet.
Eftersom du är son till en god vän till vår islamska revolution och son till en vän av den barmhärtiga staten Iran, dömer vi dig till 40 spöslag. Därefter är du fri att gå. Vi råder dig att inte vidare nämna ordet Jesus eller kristendom.
Saed fördes iväg. Det var en lång vandring ner till källaren. Saed hörde skrik av smärta. Han hörde skrik av förnedring. Han leddes in i ett rum. De slet av hans skjorta och band fast armar i två järnringar som var fästade i väggen.
Han kände knappt det första slaget. Det andra slaget slet upp ett sår på hans rygg och han skrek av smärta.
38 slag kvar!