Resan hem börjar borta (del 17 )

Saed kröp ihop längst in ett hörn i tågkupén. Han darrade av rädsla. Åsynen av hans plågoande Ali fyllde honom med sådan rädsla, att han kände blodsmak i bakre delen av gommen.

Sakta lämnade tåget stationen i Van. Den stora dieselmotorn frustade och morrade, när den långsamt accelererade. Saed såg månniskor på perrongen som vinkade farväl. Ingen vinkade åt Saed.

De åkte på södra sidan om Vansjön. Saed tittade ut över det stilla vattnet. Vågorna, som knappt märktes, rörde sig rytmiskt, sövande. Han försvann in i nästintill sovande tillstånd.

En hård, men inte ovänlig stöt, återkallade honom till verklighetn.
- Får jag se din biljett!
Konduktören hade vänliga ögon och log, när han sträckte fram handen.
Saed trevade efter det smutsiga kuvertet. Öppnade det och tog fram biljetten.
Konduktören tittade på biljetten, sen skaka han på huvudet!
Saed undrade om det var något fel!
- Varför sitter du i tredjeklass, när biljetten visar du ska sitta i andraklass?
- Följ med mig så ska jag visa dig var du ska sitta!
Saed som inte riktigt förstod den kurdiska dialekt, som mannen pratade. Han hade visserligen haft en ungdomskamrat, som pratat sorani. Så han förstod ett och annat ord. Att återigen bli fattad i armen och föst iväg återskapade ögonblick av ångest och skräck. Konduktörens vänliga ögon lugnade honom.
- Här är din plats, sa konduktören. Trevlig resa!
Saed tittade sig omkring. Medresenärerna verkade vara mer välklädda i andraklasskupén. Han la tillbaka biljetten i kuvertet. Då såg han att det låg en lapp till i kuvertet. Han tog fram den och läste.
Papperslappen gav honom information om att, när han kom fram till Ankara skulle han besöka en viss kaféägare. Där skulle hon få giltiga resehandllingar för färd genom Europa. Han ombads memorera namnet och adressen och därefter förstöra lappen.
Saed memorerade namn och adress. Sedan strimlade han lappen och lät pappersremsorna en efter en lämna kupén genom det öppna fönstret.
Han tuggade tankspritt på en liten brödkaka, som han fått av en vänlig medresenär. Tågets gång över rälsskarvarna vaggade in honom till sömns.
- Elazig nästa, förkunnade en högtalarröst !
Saed vaknade med ett ryck och tittade sig nyvaket omkring. Han måste ha sovit länge. Han var hungrig och törstig. Tåget stannade på en station. En skylt förkunnade att de hade nått den staden Elazig. Klockan var fyra på eftermiddagen förkunnade urtavlan på stationshuset. Saed förundrades. Han hade sovit i nästan 6 timmar.
Han tittade ut genom fönstret.
Han såg Ali hastigt småspringande korsa det lilla torget mellan perrongen och stationshuset. Han hann dock inte så lång. Två kraftiga turkiska poliser tacklade honom.,
- Jag är iransk diplomat.
Saed hörde Ali skrika sitt budskap genom det öppna kupéfönstret. Han såg hur Ali måttade en spark mot en av polismännen. Sparken träffade polismannen i skrevet. Skrikande föll polismannen till marken. Dubbelvikt låg han stönande. Den andre polismannen drog sitt vapen och sköt mot Ali.

Saed hörde knallen. Han tyckte att ljudet av skottet länge låg kvat och dallrade i tidiga aftonen. Ali föll till marken. Han låg alldeles stilla. Ena benet skakade som i kramp. Sen blev allt stilla. En röd blodpöl bildades rund Alis huvud.
Konduktören och annan tågpersonal kom skyndande genom kupen. De stängde fönstren och drog ner rullgardin. Tåget började långsamt röra på sig. Dieselmotorn tuggade fortare och fortare.
Saed tänkte att han absolut inte önskade Ali död. Visst hade han varit ett plågoris och säkeet hjärnan bakom att han tvingats lämna Sverige. Saed rös av obehag. Han trodde att tanken på handgemänget utanför stationshuset i Elazig skulle förfölja honom länge.
Han tänkte på sin mormor. Denna fromma islamska kvinna. Som alltid hade ett vänligt leende och vänligt ord till sina medmänniskor. Hon som en gång sagt till Saed, "din tro på gud visar sig inte i hur illa du behandlar andra, utan hur väl du behandlar dina medmänniskor".

Han försökte räkna vad klockan skulle vara när de kom till Ankara. Inte förrån framåt två på natten kom han fram till. En vänlig medpassagerare bjöd honom på en mugg te och en brödbit  kryddad med kummin.



Sövande dunkade tågets hjul mot rälsskarvarna. Saed föll i orolig sömn. Det var svårt hitta en bekväm ställning. Han vaknade till ändrade ställning, somnade till igen.
- Ankara nästa!