Resan hem börjar borta. (del 7)

Den mörkblåa Volvon omfanades av den svala våreftermiddagen, när den svängde av E18 mot Märsta. Det monotona brummandet från motorn sövde Saed. I halvdvala såg han skylten, som talade om att de var på väg mot Arlanda. Sömnig ångest fyllde honom.
- Min Gud varför?
Han ropade högt. Hans rop överraskade den kvinnliga föraren. Hon lyckades undvika besök det dike, som törstigt druckit dagens smältvatten.
- Du får sluta skrika sådär, sa hon och lät de kalla blå ögonen fånga in honom i backspegelns dunkel.
- Ja, sa den manlige polisen, det finns ingen anledning till oro. Du är ju på väg hem!
- Ni förstår inte, sa han på sin brutna svenska. Hemma är inget jag längtar till. Där väntar bara kaos.
- Så farligt kan dte väl inte vara.
Den manliga stämman tangerades av en värme, som Saed sög i sig.  Klarvaken mötte han ångesten. Han ville inte tillbaka till Iran. Det var i Sverige, han hade sina trossyskon. Det var i Sverige han knutit vänskapsband med så många personer, från olika delar av världen. Ett inåtvänt leende mötte hans tanke, att det var som fly igen. Att än en gång lämna det som blivit vardag för honom. Kunna uttrycka sin tro. Kunna skriva sina sångtexter och melodier, utan att vara rädd för att de skulle misshaga den politiska och religösa makten.

- Nu är vi framme, sa den kvinnliga föraren.
Saed tittade. Det här var inte flygplatsen. En strimma av hopp kämpade sig upp till hans medvetande.
Han kände igen Migrationsverkets logotype. Han såg hur nätgrindarna ljudlöst öppnades. Bilen med de tre, avslutade sin resa framför receptionsbyggnaden.
Saed leddes in i byggnaden, med en polisman på var sida. De möttes av en medelåldersman, som nonchalant skramlade med en nyckelknippa, som satt fast i kedja i hans livrem.
- Jaha, ännu en förrymd utlänning, sa han och smålog konspiratoriskt mot de båda polismännen.
- I vart fall en, som inte vill åka hem, svarade den manlige polisen.
- Här är pappren, sa kvinnan, kan du skynda på nu, jag har barn att hämta på dagis.
Saed tittade förbluffad på kvinnan. Hur kunde hon vara en mor? Hon som inte visade några känslor alls. Bara dessa kalla blåa ögon. Bara denna neutrala monotona rösten. Han skakade på sitt huvud och sände varma tankar till hennes barn.
- Det tar den tid, det tar, sa mannen i receptionen.
-Inga iranska ID-handlingar? Hur ska vi då få in honom i landet.
- Det löser vi, sa en manlig röst.
In i rummet kom en storväxt man med mörka bruna ögon och en präktig man.
Saed tittade förvånat på honom. Han kände igen den mannen. Han hade mött honom i Iran på en polisstation. Han var den polis, som godkänt att Saed skulle pryglas. Hur i all världen tänkte han, har denna mannen kunnat hamna här.
- Med mina kontakter på ambassaden, kan vi få fram en resehandling inom tre dagar!
Saed tog den manlige polisen hårt i armen. Han böjde sitt huvud mot polisen och viskade.
- Den mannen är iransk polis. Han var med när jag pryglades.
Polismannen tittade på Saed.
Nu har grabben drabbats av vanföreställningar, tänkte han. Denna iranier har ju varit i Sverige i säkert tio år. Han har arbetat här på Förvaringen i vart fall fyra år.
- Lugna dig, sa han till Saed. Du fantiserar.
Han la armen runt Saed skuldror och förde honom till soffa, där de båda slog sig ner.
- Har du några personliga saker med dig.
- Bara min bibel och en en tunn bok. Allt annat finns kvar hos mina vänner i Västerås.
Han fick behålla sina två böcker. Den iranske mannen fanns i ett angränsande rum ivrigt ringande.
Saed kunde bara höra några få ord.
- "behöver resehandling, så han kommer in i Iran..." ..."troligen en som lämnat Islam för kristendomen..." ... "en bråkstake, skrivit olämpliga dikter..:"
Han leddes in i ett rum, där det fanns två sängar och två fåtöljer. På väggen hängde en poster, som i grälla färger beskrev midsommarfirande i Rättvik.
På en av sängarna låg en man, hulkande. Tomma ögon. Händer som krampaktigt höll i sängkarmen.
- Du får sova här, sa den medelåldersmannen. Vi kommer in med te och smörgås om en timme. Behöver du gå på toaletten, så trycker du på denna knappen.
Saed satte sig på sängkanten. Han hörde hur dörren slog igen med en dov smäll!
Han tänkte på mannen han känt igen. Funderade på hur han kunde vara på två ställen nästan samtidigt. Han skakade förvirrat på huvudet...
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad här och nu"
Den svenska sången kom långsamt till hans medvetande. Det kändes som en ängel sjöng för honom. Han sjönk in i en orolig slummer, väl medveten att han var "älskad här och nu"