Stockholmståget försvann.
Han tittade på sin biljet som klart angav en resa från Arboga till Stockholm tur och retur. Han vågade inte åka till Stockholm utan steg av tåget i Västerås. Han hade fått ett brev. I brevet ombads han att komma till Migrationsverkets Mottagningscentrum för asylsökande. Han anade att det inte var något positivt besked. Alla rykten på asylförläggningen om Migrationsverkets och Polisens samverkan skrämde honom.
Han såg sig oroligt omkring. Vid utgången såg han en polisman, som talade med en man. Trots den kyliga dagen var mannen bara klädd i en tunn jacka. Saed tyckte att de pekade på honom och det ivriga samtalet fick hans hjärta att slå fortare. Han grävde i vinterjackans djupa fickor och fann en femkrona. Han la slanten i myntöppningen och försvann in på toaletten. Han skakade i hela kroppen. Skulle detta bli hans liv nu. Ständigt bevakad, ständigt jagad. Vem kunde han lita på. Nu var det ju inte första gången han upplevt dessa rädslor. Det hade ju varit likadant i Iran. Men där kunde man i vart fall lita på familjen. Men nu? Han hade ingen familj. Den vän han hade fanns kvar på asylförläggningen.
Han tog fram en annan jacka ur sportbagen. Den var nog inte lika varm, men ändrade nog bilden av honom tillräckligt. Det var med besvär han lyckades pressa ner vinterjackan i bagen. Han tvättade av ansiktet med kallt vatten.
Bilar jäktade förbi.
Han väntade tålmodigt på att trafiksignalerna skulle visa grönt för gående. Tillsammans med nyanlända gick han över gatan. Han försökte göra sig så liten och obemärkt som möjligt. I skuggan av jäktade morgonflanörer smög han sig mot stadens centrum.
Han gick in ien affär, som sålde grönsaker. Han vägde ett äpple pövande i handen. Han luktade.
På stapplande svenska frågade han expediten vad äpplet kostade. Expediten tittade utforskande på honom och efter en kort tystnad tilltalade han honom på persiska.
Saed tittade förvånat på honom! Han bjöds in i det lilla lagret bakom butiken. Ur en termoskanna hällde expediten upp te i en udda porslinskopp. De samtalade om alldagliga saker.
Han njöt av teet.
- Du verkar rädd, sa expediten .
- Ja, jag är orolig, sa Saed, jag tror jag just nu är i Sverige olagligt.
- Du är inte den förste och säkert inte den siste. Vi ska hjälpa dig.
- Vi?
- Ja, vår förening. Vi har en iransk kulturförening och vi har hjälpt andra iranier att gömma sig, till dess att deras ärende har avgjorts.
- Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, men jag vill inte att ni ska hamna i bekymmer.
- Äh, tänk inte så. Vänta ska jag be min syster vakta butiken.
Han följde sin nybunne iranske vän ner i ett underjordiskt garage. Tillsammans äkte de i bilen ut till ett bostadsområde. De gick upp till en lägenhet. När han steg in i lägenheten kändes det väldigt mycke som hemma. Det var foto på iranska byggnader på väggarna. Ur högtalarna kom ljudet av iransk modern musik. Till och med oset från köket luktade iranskt.
- Stanna här, min mamma tar hand om dig. Jag kommer tillbaka, när jag stängt affären för dagen.
Saed tittade på klockan, som hängde på väggen.
Det stod klart för honom att just nu visste Migrationsverket att han inte anlänt till det möte han kallats till.
Han förstod att det nog var lämpligt att ha tog kontakt med advokaten. Han letade i sin väska efter lappen med advokatens telefonnummer.
Han satt länge i soffan och tittade på lappen med telefonnumret! Han vred och vände på den. Såg efter om det stod något på baksidan. Det bar emot att ringa. Han ville ju inte ha något negativt besked.
Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar