Han kände sig mycket bättre, starkare. Han hade fått sova ut. Han hade fått mat och dryck. Det var ingen strid ström av besökare till hans rum. Han kände sig lite ensam, isolerad. Han hade läst mycket i bibeln. Han hade funderat. Han hade knäböjt vid sin säng och bett mycket.
Det kanackade på dörren. Utan att invänta Saeds svar så steg en kvinna in i rummet, med en liten pojke i famnen.
- Jag har fått en vision att besöka dig. Jag känner inte dig. Du kan hjälpa mig.
Saed tittade frågande på kvinnan.
- Hjälpa dig?
Kvinnan pekade på den lilla pojken.
- Han har i flera dagar lidit av magsmärtor och högfeber. Jag vill att du ska be till Jesus för honom.
Saed tittade ännu mer konfunderad på kvinnan och pojken. Vad i allvärlden är detta, tänkte han. Jag har inga sådana kunskaper.
Samtidigit föddes inom honom tanken, att det inte var han som skulle göra något, som byggde på hans kunskap. Han mindes plötsligt sin medfånge i Teheran, som sluppit sin huvudvärk, när Saed bad för honom.
- I min vision, sa kvinnan, fick jag klart för mig att det var till dig jag skulle gå.
Kvinnan la den lille pojken på sängen. Hon knäböjde vid sängen och knäppte sina händer. Hon tittade uppmanande på Saed.
Saed suckade tungt. Han kände tveksamhet. Efter en stund kände han en inre ro, en stark tilltro till Jesus läkande kraft fyllde honom. Han knäböjde vid sidan av kvinnan. Han la sin ena hand på pojkens huvud och den andra på hans mage.
- I Jesu namn.
Han bad sedan tyst. Han kände värmen som började djupt inne i honom och strömmade ut i hans armar och händer. Han hörde kvinnan tala ord som han inte förstod. Han fokuserade på pojken. Hans inre fylldes med en kraft han aldrig känt förut. Hans händer vibrerade.
- Jag har bett till Gud i Jesu namn. Om det är Guds vilja kommer din son att bli frisk.
Pojken tittade på dem med pigga ögon. Han log ett varmt nästan tandlöst leende. Kvinnan omfamnade sin son, tårar rann utför hennes kinder.
- Han har ingen feber längre, sa hon och skrattade högt.
Saed var fortfarande förundrad över vad som skett. Kvinnan tackade Saed och lämnade Saed ensam.
Saed satt tyst och tackade Gud för att han fått vara ett redskap för Guds läkande kraft.
Herr Dari stormade in i rummet. Han var upprörd.
- Du kan inte stanna här längre. Vi måste få iväg dig. Kvinnan, som nyss var här har berättat vad som hänt för sina väninnor och nu står det minst tjugo personer här utanför och vill träffa dig.
- Jag har ingen önskan om att ställa till förtret för dig, Herr Dari.
- Det hotar hela vår verksamhet att hjälpa personer som flytt från Iran om det blir för mycket uppmärksamhet. Ditt pass med utresevisum och stämplat både utresa från Iran och inresa i Turkiet är färdigt. Packa dina saker, så ska vi ge oss iväg.
Han försvann lika fort som han stormat in.
Saed hade fått en liten bag, där han la den extratröja och beiga chinos han fått av herr Dari. Han räknade pengarna i den magväskan.
1550 amerikanska dollar.
Herr Dari kom tillbaka. Han räckte över ett iranskt pass till Saed.
- Det har kostat mig 250 amerikanska dollar. Pengar jag gärna vill ha av dig.
Saed räknade upp den begärda summan och överlämnade pengarna till herr Dari.
- Kan jag köpa den här bibeln av dig, sa Saed.
- Inte ska du betala för Guds ord, sa herr dari, ta du bibeln med dig, se det som en gåva från mig.
Saed stoppade ner bibeln i bagen.
- Vi får gå ut på baksidan. Jag har min bil parkerad där, så ska jag köra dig till Lastbils-Centrat.
Den lilla gröna Dacian tog herr Dari och Saed bekvämt till Lastbils.centrat. Saed tittade storögd på den mängd av långtradare och lastbilar som var parkerade där.
De steg ur bilen.
- Vi letar efter en stor bil av märket Man. Det ska finnas en turkisk och en svensk flagga på sidan.
De letade och snart fann de bilen.
Herr Dari hälsade på en storvuxen man med typiskt turkiskt utseende. Vid hans sida stod en blond lika storvuxen man med typiskt svenskt utseende, i vart fall som saed kom ihåg vissa svenskar.
- De här männen ska köra mer eller mindre nonstop till Sverige, med sin last av frysta turkiska kräftor. Du ska betala männen 500 amerikanska dollar. Då får du resan och de har lovat att du ska få dela deras måltider med.- Hej, jag heter Åke, sa den blonde jätten. Vi har ett dolt utrymnme bakom förarhytten. Där ska du få resa. Det är inte obekvämt, men heller ingen flygplansfåtölj.
- Vi måste åka nu, om vi ska hinna till den bulgariska gränsen medan det är lite gränspersonal där.
Saed kramade om Herr Dari och tackade honom.
Han hjälptes in i utrymmet bakom förarhytten. Åke stängde luckan och Saed hörde honom dra för draperier. Han gjorde sig hemmastadd i det trånga utrymmet.
Han hörde hur dieselmotorerna startade. Det pysande ljudet från lufttrycksbromsarna. Långtradaren började rulla.
- På väg hem till Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar