Precis som hans strävan att få Migrationsverkets tjänstemän förstå att han faktiskt var kriste., samma svar hela tiden, det är du inte, du säger det bara för att få stanna, dina intyg är nog välmenande men de liknar allt för mycket andra intyg.
Han funderade över hur man på annat sätt kunde beskriva att han bekännt Jesus som sin Herre, hur han på annat sätt kunnat tala om att han gjort upp med all medveten synd, hur han på annat sätt skulle kunna beskriva att han blivit döpt. Samma invändning slog mot honom hela tiden.
Han var tillbaka i Sverige. I Iran var de övertygade om att han övergett Islam och blivit en kristen. Ja så övertygade att de sänt lönnmördare efter honom. Hur skulle han kunna övertyga svenska tjänstemän om detta. De som tyckte att eftersom han inte kunna namnen på alla Jesu lärjungar, så var han inte kristen. Han funderade på hur många svenska kristna, som kunde alla de namnen.
Han undrade om ärren efter piskrappen kunde övertyga. Ham undrade om ärren efter skottskadan kunde övertyga.
Han stängde fönstret. Han lade sig i sängen och drog upp knäna mot bröstet. Han låg länge stilla och försökte somna. Plötsligt satte han sig upp i sängen. Han hade känt piskan över ryggen. Han var alldels svettig. Han tittade sig omkring och förstod att han drömt. Någon halvannan timma sömn konstaterade han och tittade på väckarklockans ilsket lysande siffror.
Han tänkte på Elisabet och Raffo hans följeslagare, som tycktes komma in i hans liv lite hur som helst. Den svarta Dodgen, som kört honom och hans vän, när de attackerades av svenska ungdomar. Visst skulle änglar ha vingar. Men varken Elisabeth eller Raffo hade vingar, ändå pratade de som om de funnits och verkat oberoende av tidens gång.
Kunde Gud, funderade Saed, som fanns, om han mindes rätt, före allt började vara en Gud både i nuet och i evigheten.
I takt med att ögonlocken blev allt tyngre blev hans tankar allt mer dunkla. Han sov oroligt. Han hade i sina drömmar besök av både sin avlidna farfar och av Jesus. Så mycket visste han, när han vaknade. Han kunde dock inte komma ihåg vad de sagt , om de nu hade sagt något. Han mötte den nya dagen förvissad om att hans liv vilade i Guds händer. Hans liv vilade i nuets och evighetens Gud.
Efter sedvanlig morgontoalett begav han sig ner till matsalen. Han visslade på en ny melodi. En melodi som fötts under natten. Han tyckte nog att melodin var vacker. Han kände hur den gav harmoni och ett lugn, en ny tillförsikt fyllde honom.
- God morgon, min vän!
Den rösten gick inte att ta miste på. Fyllde med värme och alltid med ett småleende. Saed tittade med förvåning på Raffo. Där stod han i nystukna chinos och en klädsam t-shirt. Han bjöd Saed sitta ner vid frukostbordet. Han hällde upp te i en mugg och räckte den till Saed.
- Smörgås får du göra iordning själv, sa han med ett lätt skratt.
- Hur har du kommit hit? Jag trodde du var i Rumänien.
- Jo, det var jag. Mitt uppdrag där är slutfört. Jag har varit i Teheran med. Dina vänner i den kristna gemenskapen där hälsar dig och hoppas att allt är väl.
- Men hur har du hunnit?
- Det är svårt att förklara, så att du förstår. Du får nog bara acceptera min historia som den är.
Saed bredde mycket smör på brödskivan och lade en stor skiva skinka på den. Han toppade med en skiva ost. Han smakade prövande. Smakbiten föll ut till belåtenhet och han åt snabbt upp smörgåsen. Han smuttade på teet och bredde en ny smörgås.
- Men var är Elisabeth?
- Hon är snart här, hon hade en del att förbereda i Västerås.
Saed hade frågan på tungan, men insåg snabbt att det var ingen mening med att fråga hur hon kunde hinna till Västerås. Han visste att svaret var, svårt att förklara, bara acceptera!
- Du, Saed, jag tror inte du ska betunga ditt sinne med allt för djupa frågeställningar. Förstår att du funderar mycket på evigheten och Gud. Ibland måste man bara som ett barn acceptera det svar man får, när man blir äldre i tron, så kommer nya frågor och nya svar.
Saed tittade på honom. Han måste ha sett ut som en öppen tom fiollåda i ansiktet, för Raffo skrattade till.
- Du ser, sa han, Gud talade om för mig att du tänkt mycket i natt. Se här har vi vår dam....
- God Morgon mina herrar, sa Elisabeth, så är vi då färdiga att starta den sista etappen på din resa hem, Saed.
Saed och Raffo avslutade morgonmåltiden. Saed skyndade upp på rummet och hämtade baggen med bibeln och extra ombyte.
Dodgen startade villigt. De fann snart uppfarten till E4-an. Snart var staden vid sundet, staden som badade fötterna i sundet, ett minne blott!
- Denna gång ska du inte vända dig till Migrationsverket i Solna, utan det är förberett att du ska möta en handläggare på kontoret i Västerås.
Saed var lite förvånad, han hade ingen aning om att det fanns ett kontor med koppling till Migrationsverket i Västerås. Han satt i baksätet på Dodgen och tittade på namnskyltar som de passerade. Han hann inte läsa hela skylten som förkunnade att de passerade avfarten till Örkelljunga, utan han levde i villfarelsen att de passerade Örke.
Strax söder om Ljungby var det en trafikkontroll. En rad med polisbilar stod parkerade på en stor parkeringsplats och polisen viftade in varje bil som nådde fram. Saed såg hur Raffo böjde sitt huvud i bön. Han lyfte sina hände rmot bilens tak och ord, som Saed inte förstod, ljöd ur hans mun. Saed tittade förvånat, hur polisen bara viftade förbi Dodgen, för att rikta hela sin uppmärksamhet mot den stora röda Mercedesen som körde bakom dem. Det var andra gången, som polisen liksom inte noterat att Dodgen körde förbi dem.
Tidig eftermiddag körde de av E4-an vid Ödeshög för att fortsätta norrut mot Vadstena och Motala.
Saed slumrade till.Han vaknade till och gjorde sitt bästa för att hålla sig vaken. Den stora motorns surrande var direkt sövande, tänkte Saed och somnade.
E18, Örebro. Saed läste med förvåning på skyltarna. Det här var ju namn han verkligen kände till. Han gnuggade sömnen ur ögonen och tog tacksamt emot det smörgåspaket, som Elisabeth räckte honom. Det var hon som satt i passagerarstolen. Raffo satt bakom ratten, han log, när deras blickar möttes i backspegelen.
- Det finns dricka med om du är törstig, sa Elisabeth.
- Ja tack, sa Saed, även om jag är hungrig så blir det lite torrt med bara bröd och pålägg.
- Här en burk med Zingo apelsindryck!
Saed drack med njutning. Arboga 17 kilometer. Saed läste på skyltarna.
- Nu börjar det verkligen kännas hemma, sa Saed. Hoppas att det ska kunna bli hemma med.
- Du ska inte oroa dig, sa Elisabeth, allt är förberett.
De passerade förläggningen, där Saed bott så många nätter. Han tänkte på Mohammod. Han undrade hur det gått för honom. Han tänkte på de kristna, som besökt honom, när han var vilsen de första dagarna efter sin omvändelse. Han tänkte på kyrkan, som spelat och sjungt så varma välkomnande sånger. Han tänkte på resan han gjort. Hur det som var hemma blev borta. Hur det som var borta blev hemma.
- I natt ska vi sova på ett litet hotell i Västerås. Vi ska ha en sista genomgång med dig i kväll och i morgonförmiddag. Sen ska du få en mapp med handlingar. I morgon eftermiddag ska vi släppa av dig vid Migrationsverkets kontor, då måste du klara dig själv.
Saed kände oron komma krypande. Han kände hur han blev svettig om handerna och under armarna. Hans blick flackade. Så mindes han melodin. Han visslade den tyst. Han kände hur melodin återgav honom lugnet och en ny säkerhet växte inom honom.
Västerås!
Han mindes hur han hade fått lämna kvar en väska med tillhörigheter. Han mindes hur polisen tagit honom vid bostadsområdets centrum.
Bilen stannade.
De tre gick in till receptionen och checkade in.
Det knackade på Saed dörr. Han öppnade och Elisabeth stod utanför med två stora bärkassar.
- Här är lite kläder, som du kan ha användning för.
Hon ställde ner kassarna på golvet.
- Du kan ju prova något, vi ses om en halvtimma i matsalen. Så får vi gå igenom några saker.
Saed provade kläder. Han fastnade för ett par gröna jeans och en vit skjorta. Han borstade håret, stänkte lite rakvatten på kinderna. Redo för middag och samtal.
Han visslade på sin melodi medan han långsamt gick mot matsalen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar