Resan hem börjar borta ( del 18 )

Saed satt på en bänk i Gar Ankaras inre. Han halvsov. Han väntade på gryningen. Trötta passagerare skyndade förbi till väntande tåg. Andra lika trötta steg av tåg och ilade  mot stationens utgångar. Två poliser tittade spanande på Saed. han förstod att han kunde se misstänkt ut. Ensam på en bänk i natten. Inget bagage. Inte ens en liten plastkasse. Hans hand undersökte midjeväskan, som doldes av hans skjorta. Han visste att där fanns många amerikanska dollar. Hur många visste han inte. Men han förstod att midjeväskan innehöll medel för att ge ett pass och en biljett bort... kanske en biljett hem!

Han kände i jackfickan. Där fanns några få turkiska mynt, som han fått av en medpassagerare. kanske skulle de mynten räcka till att stilla hans hunger, när stationsserverinngen öppnade.
Polismännen passerade tätt framför honom. Tydligen hade de funnit hans närvaro acceptabel..
han måste ha slumrat till. När han åter tittade sig omkring, var det många människor som skyndade åt olika håll. Han tittade på en stationsklocka.  Starx efter sju på morgonen. Han reste sig upp och undersökte möjligheterna att få en kopp te och kanske ett bröd. Han stannade framför en servering och tittade på lappen, som berättade vad olika rätter kostade.
Han räknade mynten i fickan. 8 lira och 76 kurus. Han tittade på matsedeln. Pengarna skulle räcka till te och ett bröd fyllt med fårost och någon slags korv.
Han beställde och betalade. Till sin förvåning såg han att han fortfarande hade småmynt kvar.
Stärkt av frukosten. Det kändes som det var den första måltid han ätit sittandes vid ett bord.
Han lämnade stationen, Gar Ankara, och försökte minnas väganvisningarna till kafet där han skulle möta en herr Dari, som skulle hjälpa honom vidare.
Om han har solen på vänster sida nu på morgonen så skulle han gå åt söder. Han skulle passera över en trafikerad boulevard. Så småningom skulle han passera såväl Cebecistadion och ett sjukhus. Han skulle leta efter ett cafë på Gecimgatan.
Jo, tänkte han, jag minns vägbeskrivningen. Han stannade framför en tidningskiosk.

Löpsedlar ropade ut nyheter på ett språk han inte förstod. Hans blick fann en löpsedel på engelska. Förvånat stavade han sig igenom budskapet:
" Spy from Iran was shot down yesterday in Elazig"
Han förstod att det handlade om det han bevittnat från tågfönstret. Han skakade på huvudet och undrade hur en tjänsteman på det svenska migrationsmyndigheten kunde vara en iransk spion. Det var nog bara han som visste om den kopplingen.
Han vände sig om och såg den mäktiga art deco inspirerade staionsbyggnaden. Han hoppades att det var sista gången han såg den.
Han började sin vandring genom ett vaknande Ankara. Han fann snart Tulutpaseboulevarden. Han hittade inget övergångsställe, utan väntade in en lucka i trafiken och sprang mot mittremsan.
Ännu en lucka i trafiken, en snabb språngmarsch och han var i säkerhet på andra sidan. Han frågade en äldre man om Gecimgatan. Mannen pekade och sa något, som Saed inte förstod. Han gick åt det håll som mannen pekade. Trots sin tid i Sverige, så förundrades han över att män och kvinnor fritt kunde gå och hålla varandra i händerna. De kramades och ett och annat par kysstes med. Något han aldrig sett i Teheran.
Hann passerade ett idrottsområde, som stolt förkunnade att här fanns Ankara Arena. Han hoppades att Cebecistadion var en del av detta. Hans ögon lyste av glädje, när han såg en skylt, som förkunnade att här fanns Gecimgatan. Han rättade till sin kläder. Drog handen genom det smutsiga okammade håret.
Det tycktes mest vara kontorsbyggnader och en och annan affär. Han sökte efter något som skulle kunna vara ett café. Hade han hamnat fel. Mindes han fel. Tvivlet kom. Var han lurad. Han tittade in i ett skyltfönster, som sålde elektronik. Han knäppte sina händer och bad till den Gud, som så många gånger hjälpt honom det sista året. Han började åter gå och sökte med blicken efter ett café.
- Vi går och tar en kaffe hos Dari.
Saed häpnade. Framför honom gick två män och pratade persiska med varandra. Saed valde att inte avslöja sig, utan följde efter de båda männen på avstånd. Han tackade Gud för att sänt två vägledare.
Männen försvann in i en byggnad. Saed följde efter och såg att det var ett cafë, ja snarare ett matställe.
Han kände matlukten, som blandades med kaffedofter i den varma förmiddagen i Ankara.

Han gick in. Lokalen var nästan tom. I ett bås satt en man i kostym och läppjade på en kaffe i en pytteliten kopp. Han drog några bloss på en cigarett och den fräna tobaksröken kittlade Saeds näsa.
I övrigt var lokalen tom.
Han gick fram till bardisken. En ung man tittade frågande på honom.
- Jag skulle träffa herr Dari, sa Saed glad att kunna använda ett språk han behärskade.
Mannen bakom bardisken svarade på persiska.
- Du kan sitta ner i båset längst bort, sa han. så ska jag säga till Dari.
Saed satte sig ner i ett mörkt bås. Den unge mannen serverade en kopp kaffe i en pytteliten kopp.
Saed var ingen hängiven kaffedrickare. Han smakade försiktigt. Lite beskt, tänkte han men samtidigt sött och med en stark bismak av kardemumma.
En äldre man satte sig tyst er på andra sidan bordet. Saed hade inte hört honom komma. Han bara var där.
- Är du den Saed, som församlingen i Teheran räddade?
- Ja, svarade Saed försiktigt.
- Träffade du någon speciell person där, som du minns.
- Ja en under ung kvinna som hette Fahriba.
- Hmm det är min systerdotter, sa den äldre mannen, mår hon bra?
- Så vitt jag vet, sa Saed, så mår hon bra. Hon var mycket omhändertagande och hade ett vackert värmande leende.
- Precis som min syster!
- Så du vill försöka ta dig till Europa.
- Ja, och allra mest vill jag till Sverige, för där känns det hemma.
- Vi ska kunna hjälpa till. Att flyga är inget säkert idag. Flygbolagen har blivit petigare. Förr kunde vi köpa en flygstol i turistklass, även om vi fick betala för en förstaklassbiljett. Men det går inte längre.
- Behöver jag ett pass?
- Givetvis. Följ med mig, så ska vi ta ett passfoto.
Saed och den äldre mannen försvann in i caféts bakre regioner. Saed spanade efter de två yngre männen, men de sågs inte till någonstans.
I ett litet rum fick Saed sitta på en pall och den äldre mannen tog ett par foto. Det hela var väldigt professionellt.
- Nu ska jag visa var du ska bo. Du får inte lämna huset. Det här kommer att ta ett par dagar.
Saed följde efter mannen upp till övervåningen. Han visades in i ett rum. Det var hemtrevligt möblerat. Det stod till och med färska blommor i en vas.
- Du får sova här. Vi kommer att bära mat till dig. I lådan, han pekade på en byrå, finner du en bibel på persiska.
Saed tackade. Han fann bibeln. Satte sig ner på sängen och började på måfå läsa bibeln.
"Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats jag har utsett."
Saed log för sig själv, mumlade inte en ängel utan två!