Resan hem börjar borta ( del 32 )

Saed höll brevet från Migrationsverket i sin hand. Han räckte det mot Rebecca, som ivrigt nyfiken tog emot det. Saeds händer skakade av förväntan, av rädsla och av någon underlig upprymdhet.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
Rebeccka läste med så stadig röst hon förmådde uppbringa.
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, permanent uppehållstilstånd. Beslutet har sänts till Arbetsförmedlingens flyktingmottagning i Västerås.
Hon kunde inte läsa mer. Glädjetårar strömmade ner för hennes kinder. Hon kände hur hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Dett är en glädje, tänkte hon, som är större än, när jag själv fick uppehållstillstånd.
- Betyder det att jag får stanna?
Saed kunde inte ta till sig det hans älskade Rebecca läste. Han var så inställd på att få ett negativt beslut, att han hörde att hans asylansökan avslagits. Långsamt gick det upp för honom att han inte hört  något ej eller inte. Han tittade på Rebecca, som stod på andra sidan soffbordet och storgrät och klappade händerna.
- Rebecca, fick jag avslag igen?
- Nej min älskade, du får stanna i Sverige! Du får stanna! Vi måste tacka Gud för att varit med i detta.
- Amen, sa Saed lite mer from än han kände sig.
Han ville rusa ut på gator och torg och kungöra att han nu hade tillstånd att stanna i Sverige. Det fanns i hans tanklar inte en tanke på att tacka Gud. Det var ju rättvisan, som segrat till slut !
- Saed, sansa dig, sa Rebecca, nu är inte tid att naivt ropa ut sin glädje. Vi måste be tillsammans, be i tacksamhet för att Gud lett dina steg till Sverige, till mig!
Saed mindes Elisabeths ord om att inte förhäva sig, att inget i den resa han gjort varit utan Guds ingripande.
De böjde knä vid soffan i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det lev ingen himlastormande bön. De knäppte händera. Fyra händer sammantvinnade i bön. I tyst bön Stillheten i rummet överväldigade de två. Tystnaden avbröts då och då av ett stilla "halleluja".  I stillheten nådde sde båda av en förvissning.
Saed tittade på Rebecca, som kärleksfullt tittade tillbaka.
- Hörde du också rösten?
- "Ni är givna åt varandra och det Gud förenat ska ingen människa göra upp och ner, bryta itu!"
- Du hörde den också, sa Saed. Exakt de orden hörde jag med! Jag kände igen rösten, det var en av mina hjälpare.
- Kände du igen rösten?
- Ja samma röst som min vän Raffo, samma konstiga ordval.
Den kvällen sov de för första gånen i samma säng. De hade pratat mycket. Planerat vad som skulle hända. De hade somnat med händerna i gemenskap.
Påföljande söndag gick de till gudstjänsten i en krka, som Saed  besökt flera gånger tidigare.
De deltog med glädje i tillbedjan och lovsång. De lyssnade till predikan och undervisning. Rebecca översatte viskande några svåra passager i predikan.
Så började Saeds och Rebeccas gemensamma liv i Sverige!
Saed tänkte på hur allt i hans resa samverkat till det bästa.
Resan hem började borta, viskade han till Rebecca!





Raffo satt osynlig för församlingen och log sitt varma leende.
- Undra om församlingen är utrustad att ta emot dessa två?