Oväntat möte i dimmig gryning

Det har nu gått två dagar och vallbybloggaren har fortfarande svårt att fatta att det hänt,  det som inte kan hända. 

Hela söndagen uppfylldes av grubblerier över hur det, som inte kunde hända faktiskt hände. Var det han upplevde bara frukten av morgondimmans gryningsmagik?

Som vanligt gick vallbybloggaren  och sambon en tidig promenad, för att sambon skulle få dränera systemet efter en lång natts vila. Visserligen brukar vallbybloggaren observera saker på sina promenader, men denna morgon var öde. 

Längtan efter än mer kaffe och ännu en ostfralla dominerade hans tänkande. Inte ens sambons stilla gläfsande och allt ivrigare ryck i kopplet störde hans frukostvisioner.

Den ludne blev allt ivrigare i sina gutturala yttringar, svansen viftade alltmer glatt svängande.
Vallbybloggaren lyfte blicken från marken och mötte morgondimmans trolska ljus. Visst var sikten begränsad, men han såg inte det, den ludne varsnat. De två följde den sällan använda grusvägen. Dungen av späda kortvuxna björkar, som stått som svartvita streckgrubbar i dimman, försvann då de rundade dungen.

Då såg han... i morgondimmans ljus.. såg  det som han aldrig trodde han skulle se. För det han såg, tillhörde inte denna världen. Det han såg var som en bild ut ett gulnat fotoalbum.

Där framför honom och sambon gick vallbybloggarens mamma i den mockajacka hon inhandlat samma år som han fyllde elva år. Till vänster om henne gick vallbybloggarens dotter i de kläder, som han sist såg henne i. Gående på andra sidan av modern gick boxertiken Rita, ivrigt viftande på sin kuperade svansstump.
Vallbybloggaren såg hur de var inbegripna i ett ivrigt samtal, men han kunde inte höra vad de sa. Sanningen att säga, så trodde han inte att han såg vad han såg, långt mindre förväntade han att han skulle höra något.
Farmor och sondotter gick i armkrok ivrigt språkande och boxertiken Rita instämde med markerade svansviftningar. 

De tre försvann bakom ett fallfärdigt skjul. Vallbybloggaren ökade stegtakten. Han vill se mer, gärna fråga varför, hur är det.....
När han och sambon nått hörnet av skjulet låg grusvägen tom...
Sambons gläfsande och svansviftande hade upphört. Nog tyckte vallbybloggaren att ett förvånande uttryck fanns i sambons ansikte.
Det enda som möjligen kan påvisa att det som inte kunde hända, faktiskt inte bara kunde ha hänt, utan verkligen hände denna disiga söndagsgryning, är ekot av en replik från ett samtal som inte kunde förnimmas.