Det surrade, sen blev det mörkt

Vallbybloggaren skulle som vanligt aktivera dataapparaten  arla om morgonen. Han brukar göra det för att läsa inkomna email och eventuellt utsöndra en bloggartikel.
Apparaten surrade igång så där elektroniskt hemtrevligt, som bara centralenheters fläktar kan göra.
Plötsligen blixtrar det till på bildskärmen och ett meddelande talar om att tangentbordet inte längre fungerar. Han ombedes kontrollerar att samtlig kontakter mellan tangentbordet och att apparaten verkligen är korrekt ansluten.
Han gör nödvändiga kontroller och startar om apparaten.
Elektroniskt surrande hemtrevnad fyller rummet som ljudet av flitigt surrande bin på väg till kupan.
Han stirrar på bildskärmen.
Den är alldeles svart. Nå. den lyser väl upp snart. Det är väl så att man vill det ska gå snabbare än det verkligen gör, så hys tålamod vallbybloggaren!
Inget!
Intet!
Nada!
Bildskärmen är och förblir svart. Svartare än två sotare i kolkällare.

Fångad i sin verklighet, utan kontakt med den virtuella världen.
Inget litet fönster, som lyser upp. Inget virtuellt solsken lyser på vallbybloggaren. Han blir fånge i en verklig verklighet.
Regnjacka  på!
Skvalpande, kippande ut i det förråd, han hoppats inte skulle besöka förrän kaffehörnans möbler skulle lagras för övervintring. Reservskärm och reservtangentbord letas fram. Kånkande genom regnvattens skvalpande och mellan pölar av regnvatten till sambons gapande förvåning.
Apparater bäres ut, apparater bäres in.
Sladdar anslutes.
På nytt surras det elektroniskt hemtrevligt.
Se!

Skärmen lyser upp.
Tangentbordet lyder minsta tryckning!
Nu blev det elektronisk vår i vallbybloggarens stuga.
Nu har den verkliga verkligheten fått en medtävlare igen!