En filosof i vardande

Det har nu gått ett par somrar sedan detta hände, men på något sätt har det förblivit ett levande minne. Dte var på den tiden svärdottern bar barn både på utsidan och insidan.
Fadern, som växt upp på Vallby,  var lite upprörd över ett smideskonstverk, som prydde planen utanför trädgården. Han menade att det kan inte vara konst, för vem som helst kan ju göra sådant. Vallbybloggaren  hade en något animerad diskussion med ätteläggen om vad som är konst och inte.
Något slut på den diskussionen blev det aldrig, då Prinsessan återkallade honom till den påhittade verkligheten.
Vallbybloggaren reste sig sakta från sitt huksittande  och konstaterade att denna ställning var nog så ansträngande för gamla ben och gammal rygg. Men vad gör man inte för att Prinsessan ska få som hon vill!
Efter ett långt samtal om hur man bäst skyddar sig mot regn avlöpte mellan Skriftställaren och Prinsessan. Enligt henne är regnkläder, paraplyer med mera bara nys och onödigt. Det bästa är att ha med sig ett låtsashus, som man kan gå in i!
Plötsligt blev Prinsessan alldeles allvarlig. Anletsdragen slätades ut, de nästan obefintliga skrattrynkorna försvann. Hon tittar på Vallbybloggaren med stora klara  ögon!

"Farfar, hur gör man när man tänker?"

En blick på sonen klargjorde att detta inte var en ny fråga och att Prinsessan inte fått ett svar som hon var tillfreds med. Vallbybloggaren lät hjärnan gå på högvarv och kom slutligen på något, som kanske kan liknas vid ett svar. Inte tänkte han citera någon gammal filosof Cognito ergo sum... Jag tänker alltså är jag!
Det var ju inte det det gällde.

"Jo du, Prinsessan, jag tror att man pratar med sig själv inne i huvudet och bara jag själv kan höra de ord jag pratar."

Prinsessan tittade storögt på Vallbybloggaren och för stunden nöjde hon sig med det svaret!