Det var en gång, sade den gamla kvinnliga släktingen. Hon som vi barn tyckte mest liknade ett skrumpet russin. Hon hade en speciell talang att berätta historier. Hon hade en speciell berättarröst.
-Det var en gång, fortsatte hon, när jag var en liten flicka, så hände något underligt dagarna före julafton. Jag och min far var ute i skogen för att hugga en julgran. Det hade snöat hela natten. Snön räckte upp till knäna på mina korta barnben. Vi hittade en fin och tät gran, Far högg ner den. Med det rep han hade med sig surrade vi fast granen på kälken. Nu kunde hemfärden börja. När vi följde våra spår hemåt, så såg jag stora djupa fotspår, som korsade den väg vi gick. Stora spår. Det kunde vara spår efter en stor stövel. De hade ingen speciell riktning, utan tycktes gå än dit och än dit. Spår som berättade om ett ivrigt sökande, Jag såg att Far såg spåren med, men då inte han sa något så sa inte jag heller något. Vi fortsatte hemfärden under tystnad.
Det var skönt att komma in i den varma stugan. Det var skönt att tina upp efter den kalla promenaden. Vi visade stolt upp vår nyhuggna gran för mor. Vi ställde granen i det hörn, där vi alltid hade vår julgran. Visserligen fick vi flytta fars gungstol, men det gjorde inget, sa far, det är ju bara över julen.
Granen var precis lagom stor. Den slog inte i det låga taket, utan en stjärna fick plats i toppen. Granen såg ståtlig ut. Vi började sätta fast de små ljushållarna, som stearinljusen skulle sitta i. Då knackade det försynt på dörren. Far gick för att öppna. Mor och jag lyssnade spänt för att höra vem det var, som kom på besök. Det var alldeles tyst. Efter ett tag kunde mor och jag inte hejda vår nyfikenhet, utan tassade tyst fram mot ytterdörren. Jag såg bara fars breda rygg. Min blick drogs snart mot en korg av rotting, som stod framför far. Mor var den, som först fann sig och tog korgen och ställde den på köksbordet. Vi såg först bara en massa tygstycken, men sen såg vi en liten svarthårig baby, med mörka ögon. Barnet log snällt mot oss med sin tandlösa mun.
- Vad ska vi göra med det här?
Far hade brutit tystnaden och såg uppgivet på det lilla barnet. Mor brydde sig inte om fars fråga, utan började ta bort allt tyg. När hon la barnet i sin famn, såg vi att det var en liten pojke. Bland alla tygstyckena såg jag en lapp. Jag tog pappersbiten och gav den till far. Han stirrade ett tag på pappret, sen läste han högt för oss.
- Det här barnet är fött långt borta i ett annat land, men där kunde han inte bo, de ville ta livet av honom. Han heter Emmanuel.Hjälp mig att ta hand om pojken. Den elaka tomtenissen får aldrig ta honom.
Brevet var undertecknat med Maria.
Hannahs berättelse fortsätter i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar