Hon ser besvikelsen i ögonen på barnen, som med nyfådda skidor och pulkor besviket tittar på den gröna gräsmattan. Barhuvade barn styltar fram på alldeles nya skridskor, skyddade av de senaste skridskoskydden.
Vallbykråkan höjer blicken och tittar förvånat på en man, som med viss besvär tar sig ur taxibilen. Något rund inderfötterna tar han ut riktningen mot vallbyskrapans entredörr. I hans ögon finns ännu minnet av julkalaset.
Kvinnan, som besviket ruskar i kyrkolokalens dörr. I sin tunna kappa söker hon gemenskap.
- Fy, kom inte nära. Jag hatar hundar!Vallbybloggaren, som ju är en fridens man, väljer en alternativ väg förbi kvinnan.
Hotellets entréyta ligger öde. Resandefolket är hemma och firar julledighet. Några goda förtjänster lär inte hotellet få förrän efter trettonhelgen. Några exemplar av ortens gratistidning prasslar i blåsten. Olästa väntar de fladdrande i vinden på sina läsare.
På hemvägen, som går längs Loftbodsvägen och förbi Vallbykyrkan möter Vallbybloggaren och sambon ingen. Annandagsfriden är påtaglig. Skinka, grisfötter, julglögg och jultoddy är ett minne blott.
På håll ser de den äldre invandraren, med den stora välansade mustachen. Han går med uppknäppt rock. På väg mot gemenskapen i kyrkan vid korsningen Vallbyleden och Narvavägen. På respektfulltavstånd vandrar kvinnan i sin mans fotspår, på väg mot samma kyrkogemenskap.
Annandagens vårliknande värme är varken hård eller kall
och endast Vallbykråkan är vaken.
Kråkan tittar nyfiket spejande ut över Vallbytundran.
Också för kråkor är julen nu ett minne blott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar