När Juldagsmorgon glimmar

... jag vill till stallet gå!
Tidig barndom kom till Vallbybloggarens minne, när han hörde den gamla julpsalmen.
Fadern övade på pianot, det han senare skulle spela på kyrkans orgel. Han mindes hur han tyckte synd om de, som ville till stallet gå.
Juldagsmorgnarna i Vallbybloggarens barndom var sällan sådana morgnar, som manade till promenader. Råkallt!
Isande vindar från Öresund, där sundet är som smalast. En tunt snötäcke, som knappt dolde de krattade gångbanorna. Dessutom en uppsjö nya saker att sysselsätta sig med. Mekano, bilar av märket Dinky Toys!

... där Gud i nattens timma - ar ren vilar uppå strå!
Bilderna som formades i hans unga sinne blev rätt absurda. Han såg framför sig de hornförsedda samekorna vilande på en bädd av halm.
Moderns ihärdiga gnat om att de stickiga strumporna måste på. Den nymodiga nylonskjortan skulle iträdas! Han hatade dessa nylonskjortor, som vid minsta huvudvridning  nöp tag i nackhaår och orsakade stor smärta.
.. så tar vi tagelskjortan på!

Den tidiga spårvagnsfärden från korsning Tågagatan och Pålsjögatan via centrum och avstigning vid Knutpunkten. Inträda i den gamla Betaniakyrkan där människor med tilltvingad hurtighet önskade varandra god fortsättning. Fast Vallbybloggaren visste nog att de flesta likt honom helst ville vara hemma och smälta julaftonens lekamliga förnöjelser!

Det var långt senare i livet, som han förstod mera av julen kristna budskap. Ett budskap han senare i livet tyckte att många ockuperat för egen tillfredställelse och till och med egen vinning.
För den mindre unga Vallbybloggaren  handlar julen inte om skinka och julklappar. Inte om familjens introverta navelskådande, utan om ett hopp...
Ett hopp som föddes där utanför Betlehem någon gång före vår tideräknings början. Ett hopp, som troligen föddes i oktober och inte december.

Men ändå.. den underbara Sofia Karlsson får hälsa god fortsättning med denna version av Gläns över sjö och strand....