Provspel på vinden

Föräldrarna var som vanligt denna tiden på året iväg på något förjulkalas.
Denna vana att gästa vänner mitt i julstöket var en välkommen händelse för den unge Vallbybloggaren och i många fall även den yngre brodern.
Detta år hade redan tidigt på hösten LIC's (Lärarnas InköpsCentral) katalog ivrigt lästs. Genom moderns profession kom två gånger om året denna publikation. Speciellt de sidor som erbjöd "hårda paket" lästes noggrant. Vid ishockeyspelet från Stiga hade vallbybloggaren markerat såsom mest önskat.

Vad yngre brodern markerat har jag inget minne av, men troligen följde han, i vart fall på den tiden, den äldre broderns önskan.
Huruvida denna önskan skulle finna nåd inför föräldrars ögon var vi bröder okunniga om. Vi visste att våra kloka föräldrar mer hade en önskan att ge barnen mjuka paket. Föräldrarnas håg låg mer till hemstickade pullovers eller grahamskexliknande strumpor än till spel som skulle, tänkte de, stegra syskonrivaliteten.
Denna decemberkväll  i senare delen av femtiotalet, var bröderna ensamma hemma.
Vi visste det var lite kallt uppe på vinden och hade därför hjälpligt iklätt oss värmande plagg. Försiktigt smög vi upp för den knarrande branta trappan till vinden. Det luktade äpple på vinden. För en del av hösten sena skörd av äpplen låg utplacerade et och ett på tidningspapper uppe på vinden. De skulle säker serveras på något gottebord på julafton.
Nå, just nu stod hågen till äpplestöld inte på agendan.
Vi var ivrigt sysselsatta med leta bak lådor och träkistor. Någonstans hade föräldrarna gömt julklapparna.
Å se....
där bakom skorstensmuren låg det. Prydligt lutad mot tidigare nämnd mur stod ishockeyspelet från Stiga!
Försiktigt pillades kartongens förslutningar upp.
Nästan dreglande av upphetsning, så sattes spelet ihop! Små svenska ishockeyspelare u gult och blått . Små kanadensiska ishockeyspelare i rött och vitt. Fast jag tror nog att vi i vår begränsade värlssyn trodde det var danska ishockeyspelare.
Brodern och Vallbybloggaren spelade på vindsgolvet en match. Pucken for swischande över den grålackerade spelytan. Dragningar gjordes. Kanonräddningar utfördes. efter en stund var vi belåtna och packade försiktigt ihop spelet. Förslöt kartongöppningen, så försiktigt små valhänta barnfingrar kunde.
Ishockeyspelet i sin karton lutades återigen mot skorstensmuren och vi smög tysta ner i bostadsdelen av radhuset på Stampgatan.
På julafton minns jag faderns förvånande utrop:
- Jag tror baske mig, att de sålt ett begagnat spel till oss!