Ensam på morgonkylig stenbänk ångrar hon natten!

Vallbybloggaren och den ludne sambon inträdde tidig söndagmorgon i den ljumma luften. Bortkastade dryckesbehållare skramlade övergivet på asfalterad gångbana. Solen gömdes av tunna nyvaknade moln. Uppsprickande revor i den tunna molnkoftan gav  hopp om sol längre fram på dagen.
Fastighetskötarna rensade  citytorgets yta från urdruckna dryckesbehållare och kladdiga pizzakartonger.
På håll skällde en frihetslängtande pitbull. Matte släpades runt på gräsmattan.
Allt var som det brukade denna morgon konstaterade Vallbybloggaren. Sakta vaknade bostadsområdet. En äldre kvinna hängde sängkläder över balkongräcket.
Den ludne dränerade system och gladde någon  näringstörstande växt. Nosande sorkgångar sprang han kors och tvärs över nymornade gräsmattan.
En stilla snyftning nådde sorgesamt Vallbybloggarens öron.  När han och den ludne rundade nyponhäcken, såg han henne. Hon satt med knäna uppdragna mot bröstet. Hennes kläder verkade vara från ngn av de modebutiker, som utropar att deras kläder gör dig unik. Våra blickar möttes. Skriftställaren förtärdes av den sorg som hennes ögon reflekterade.
Han undrade stillsamt om allt var som det skulle.
Han möttes av en uppgiven kommentar, vem han var som brydde sig.
Den ludne närmade sig flickan såg på henne  la huvudet på sned och gnydde lite.
Kontakt var etablerad och så berättade hon med ord som hela tiden avbröts av djupa snyftningar.

Hon hade en natt på det decentraliserade konferenshotellet tillsammans med en medelålders man. Inte för att hon egentligen ville det, som hon sa. Men  hon ville ju så gärna kunna köpa en märkes jacka. Hennes föräldrar hade inte råd, sa hon. Det var ingen natt hon var stolt över. Hon ville inte gå hem. Hon ville inte gå till skolan. Hennes skolkamrater kallade henne "HH".
- HH, undrade Vallbybloggaren nyfiket.
- Ja, HotellHoran, sa hon med tårar rinnande ner för de tonåriga kinderna.
Vallbybloggaren  kände att det inte var läge för någon moralpredikan. Han la sin hand över hennes och sa, att de val vi gör här i livet får alltid konsekvenser. Han ville inte fördöma eller trycka ner, men hans hjälplöshet var kanske lika sorglig som hennes sätt att leva.
Det bästa sa han tapper försökande ingjuta hopp. är att du har livet framför dig och du har kan göra det till ett bra liv!
Han kände själv hur patetiska hans ord var, men det är inte lätt vara rådgivare, när verkligheten träffar en som en stormvind på oroligt verklighetshav.
De skildes åt och trots allt syntes ett litet, om än sorgset, leende på hennes läppar !

Ensam på höstkylig stenbänk ångrade hon natten!