... fikarast innan brunsåsen ska redas

Morgonen mötte vallbybloggaren med en hetta, som inte gör mer tropiska landområden saknade. Tidig morgontimma. Ännu sover Vallby. Skatebordbanan är befriade från unga mestadels manliga hjulbetvingare. PRO's boulebana likaledes tom. Ingen äldre klotrullare är där och tjuvtränar.
Framför hotellet  har morgonpigga, på hotellet verksamma, samlats för att inhalera nikotin, så de klarar sig till fikapausen om några timmar.

På håll hörs en duva kuttra, sju meter längre bort svarar en björktrast.
Det är onsdagmorgon och sakta vaknar stadsdelen.
Passerar mellan två hyreshus och kommer ut på Fatbursvägen. Vid servicehusets varuintag, sitter en kocka och läppjar en kaffe och njuter ett morgonbloss.
Hon följer nyfiket sambons nosande förehavande.
- Oh, vad den liknar min hund som jag hade i Chile!
Sambon är ofta en samtalsöppnare.
Hon berättar om sitt liv i Chile och om livet i Västerås. Vallbybloggaren berättar om några udda möten, då han själv besökte det avlånga landet på sydamerikas västkust.
Om det oväntade mötet i San Felipe.
Vi gick bygatan fram, då vi adresseras av en ung man.
- Kommer ni från Sverige, sa han och log.
Svenskan är helt förstålig och det är bara förväxlingarna av bokstäverna b och v, som avslöjar, att han inte är helt svensk. (vad det nu än är?)
Berättar att Västerås är bostadsorten.
- Oj Oj Oj... jag har bott i Skultuna!
Ibland är världen mindre än man tror!
Vi , den unga kockan och vallbybloggaren, samtalade om svårigheter som möter de som levat i asyl i Sverige och sedan söker återvandra till hemlandet.
Att lämna den gamla kultueren och sedvänjor på olika plan. Göra misstaget att tro att hemlandet är som det var när man lämnade det. Man har ju trots allt blivit ganska  "svensk" och detta att leva  "svenskt" skapar problem i mötet med det gamla landet!
Drömmen om hemlandet, blir vid återvändandet ofta en krossad dröm....

- Nä, nu ska jag in å laga mat till seniorerna...